Stora samhällsförändringar sker ofta i det tysta. Först i efterhand upptäcker vi vad som hänt. En sådan samhällsförändring med svårbedömda konsekvenser för vårt politiska liv är de politiska partiernas omvandling från folkrörelsepartier till kampanjorganisationer vid valen.

För femton år sedan hade de politiska partierna omkring 650.000 medlemmar. I dag har medlemsantalet mer än halverats. Räknat i absoluta tal har socialdemokraterna tappat flest medlemmar, men även centern och moderaterna har förlorat halva sin medlemskår.

Medlemstappet lär fortsatta, om än i långsammare takt. En växande andel av partiernas medlemmar är pensionärer. Nyrekrytering av yngre medlemmar sker inte i samma takt som de gamla dör bort.

Nedgången verkar dock inte vara ett tecken på minskat samhällsengagemang bland befolkningen. Statsvetenskapliga undersökningar visar att ungefär hälften av den vuxna befolkningen är ganska eller mycket intresserad av politik – andelen har varit densamma de senaste årtiondena.

Ekonomiskt sett är partierna numera genom partistödet oberoende av medlemmarna. Partier som tar sig in i fullmäktige eller i riksdagen är garanterade intäkter som gör att de klarar av att bedriva sin verksamhet.

Partierna har svårt att hitta folk som vill ta politiska uppdrag
Det är inte bara partiernas medlemsantal som har dalat. Antalet politiska förtroendeuppdrag har minskat ännu snabbare. I dag finns omkring 60.000 kommunala förtroendeuppdrag. Eftersom många förtroendevalda har dubbla uppdrag är antalet personer med förtroendeuppdrag betydligt färre. Trots detta har många partier svårt att nominera personer till alla uppdrag de har rätt till.

En förklaring till rekryteringsproblemen är att förtroendeuppdragen blivit mer ansträngande och tidskrävande. Fritidspolitikern är på väg att försvinna. Politikerrollen professionaliseras. Riksdagsuppdrag är sedan länge en heltidssyssla. Många kommunala uppdrag har förvandlats till deltidstjänster, som ofta är svårförenliga med en civil yrkeskarriär.

Uppkomsten av en kår av yrkespolitiker är inte bara av ondo. Vi uppmuntrar i andra sammanhang specialisering och yrkeskunnande. Det är önskvärda kvaliteter även hos dem som ägnar sig åt politiskt hantverk.

Högt folkligt deltagande en garanti för kloka beslut
Motargumentet är givet. Demokrati är inte bara en styrelse för folket utan även en styrelse genom folket. Ett högt folkligt deltagande i offentligt beslutsfattande leder inte bara till en bättre förankring utan är i sig en garanti för kloka beslut. Det sistnämnda är en ofta förbisedd synpunkt. Ledamöterna i en kommunal nämnd tillför en samlad kunskap som höjer kvaliteten i beslutsfattandet.

Från denna synpunkt är minskningen av antalet förtroendevalda ytterst olycklig. Allt fler viktiga beslut delegeras till tjänstemannanivå. Medborgarnas insyn och kontroll av den offentliga verksamheten försvagas. Tjänstemännen tycker kanske att det är bekvämt att slippa ifrån granskningen, men faktum är att gnetiga nämndledamöter fullgör en oumbärlig revisionsplikt som leder till aktsamhet med offentliga medel.

De politiska partierna ska både forma och kanalisera opinioner. Idealt sett ska de styrande genom partierna få besked om vad medborgarna väntar sig av dem. Men det är en idealbild som allt mindre stämmer med verkligheten. Med vikande medlemsantal blir partierna mindre trovärdiga som ombud för folkopinionen. Och deras förmåga att bilda opinion avtar i takt med att de förlorar sina aktivister på gräsrotsnivå.

Medierna har makten över opinionen
Statsvetaren Olof Petersson har gått så långt som att hävda att det i dag är medierna som har den verkliga makten över opinionsbildningen. I valrörelserna är det medierna som gör anspråk på att företräda folkopinionen och partierna som ställs till svars.

Även om beskrivningen är tillspetsad så är den inte grundlös. Mediernas makt över politiken har ökat. Ett problem med detta är att medierna närmast per definition ska vara ansvarslösa; de kan utlösa opinioner men behöver inte ta ansvar för dem. Ett annat problem är konformismen i nyhetsbevakningen. Medierna begränsar det offentliga samtalet till vad de själva tycker är intressant.

Med vikande medlemsantal försvagas också den interna demokratin i partierna. För de traditionella folkrörelsepartierna och inte minst för socialdemokratin har partikongresserna varit det forum där partiets färdriktning lagts fast. Partistyrelse och riksdagsgrupp har förväntats hålla sig till de riktlinjer som kongressen stakat ut. Så länge kongresserna med fog kunde sägas spegla en bred och väl förankrad folkopinion var detta inget större bekymmer. Men i dag är kongresserna inte lika representativa – och de kan mycket väl hamna i otakt med folkopinionen.

I andra länder har detta lett till att kongresserna fått en rådgivande roll, medan riksdagsgrupperna själva bestämmer hur politiken ska läggas upp. Utvecklingen försvaras med att riksdagsgrupperna är mer lyhörda för väljarnas önskemål. Slutsatsen blir att om partierna ska vinna valen – och det är ju vad all politik går ut på i sista hand – måste riksdagsgruppernas makt öka på bekostnad av partiorganisationens.

Man kan alltid hoppas på att partierna tar medlemsflykten på allvar
Dithän har vi ännu inte kommit. Men risken finns. Processen är självgående när den kommit igång. När partierna tappar medlemmar frigör sig riksdagsgruppen från partiorganisationen vilket i nästa steg leder till att allt färre finner det mödan värt att engagera sig partipolitiskt.

Det finns ingen uppenbar lösning på partiväsendets kris. Men vi kan åtminstone hoppas att partierna tar problemet på större allvar än de gör. Utan probleminsikt lär de aldrig vinna tillbaka de medlemmar som flytt.