Ingen kan betvivla utbildningsminister Jan Björklunds engagemang i skolan. Hans budskap har varit förledande enkelt. I skolan ska gälla ordning och reda, kunskapsinhämtandet ska stå i centrum. Mer komplicerad än så är inte hans pedagogiska grundsyn.

Att denna tilltalat så många föräldrar beror förmodligen på att det är lättbegripliga ideal. Skolan ska möta eleverna med respekt och omtanke.

Vad som uppmärksammats mindre är att Jan Björklund i mycket framstår som en socialdemokratisk skolinspektör av den gamla stammen. Hans tilltro till marknadslösningar, alltså att höja kvaliteten i skolan genom konkurrens, är högst begränsad.

Nyligen sågade Björklund ett utredningsförslag om att konkurrensutsätta kommunernas vuxenutbildning – så kallade Frivuxskolor – med den korrekta motiveringen att en sådan skolform skulle bli både dyrbar och ineffektiv.

Central styrning
Som högste ansvarig för utbildningen har Jan Björklund i stället satsat på central politisk styrning av skolan: en skärpt statlig tillsyn och inspektion, fler prov och fler betyg längre ned i åldrarna, för skolan hårt styrande kursplaner och timplaner.

Man kan synpunkter på om alla åtgärder varit ändamålsenliga. Men det råder inget tvivel om att i Björklunds värld ska skolan utvecklas genom statlig normering och reglering.

Den logiska konsekvensen av detta synsätt vore att åter införa ett statligt huvudmannaskap för skolan, en tanke som faktiskt inte är helt främmande för Björklund. Att han ändå inte tar steget fullt ut och verkar för ett förstatligande beror förstås på att de borgerliga partierna och inte minst moderaterna är ideologiskt försvurna anhängare av privatägda, men skattefinansierade, så kallade friskolor.

Sanningens minut
Nu närmar sig dock sanningens minut för Björklund. Flera jämförande internationella kunskapstest visar att den svenska skolan har tilltagande problem.

Trenden är tydlig. Under 2000-talet har svenska elevers läsförmåga, kunskaper i matematik och naturvetenskap försvagats. Det rör sig inte om en dramatisk försämring och tappet sker från en hög nivå, men det är ändå en varningsignal om att allt inte är bra.

Det vore för enkelt att skylla skolans försämrade prestationer på friskoleexplosionen, men det går inte att komma ifrån att nedgången sammanfaller i tiden med att friskolorna mångdubblats i antal. Helt klart är att friskoleetableringen i de större städerna lett till en dyrbar och ekonomiskt irrationell skolorganisation.

Förklaringen är enkel. Med dubbla skolsystem behövs fler lokaler och fler lärare för att skolorna ska fungera. Det kostar pengar.

Skräckexempel
Anhängare av friskolor brukar försvara dem med att de bidrar till att höja kvaliteten i hela skolväsendet. Några belägg för den åsikten finns inte. En del friskolor med många elever som kommer från hem med stark studietradition klarar sig bra, men korrigerar man för denna sociala snedfördelning i urvalet försvinner skillnaderna. Vanligen är dock de kommunala skolorna lika bra eller bättre än de privata.

Däremot finns åtskilliga skräckexempel på privata friskolor som inte sköter sig alls. För att kunna plocka ut en vinst har ägaren av skolan anställt lågavlönade och obehöriga lärare,  infört lärarlösa lektioner, dragit in på undervisningsmaterial och lokaler – kort sagt skapat en eländig skolmiljö.

I den liberala teorin ska sådana skolor konkurreras ut genom att eleverna flyr dem. I praktiken är det dock inte lika lätt att byta skola som att byta ut en krånglande dator. Många gymnasieelever som hamnat i en dålig skola har i dag fått ett eller två utbildningsår spolierade.

Att reparera de skadorna kommer att bli svårt för individen och dyrt för samhället.

Tre huvudmän
Egentligen styrs skolan i dag som om den hade tre huvudmän. Via utbildningsdepartementet utfärdas omfattande instruktioner och föreskrifter. Skolverket å sin sida utfärdar drifttillstånd för start av nya skolor utan hänsyn till om de går att infoga i den kommunala skolorganisationen. Kommunerna slutligen är enligt lag skyldiga att se till att alla barn och ungdomar får en bra skola, men har begränsade möjligheter att välja de lösningar som är mest kostnadseffektiva.

Med så oklara ansvarsförhållanden är ett under att skolan trots allt fungerar. En återgång till ett statligt huvudmannaskap är knappast realistisk. Men en ordning som gav kommunerna ett större reellt inflytande över skolan vore önskvärt både från demokratisk och ekonomisk synpunkt.

En rimlig lösning är att för start av en friskola borde alltid krävas dubbla tillstånd, dels ett från kommunen, dels ett från Skolverket. Kommunfullmäktige bör ha oinskränkt rätt att säga nej till alla friskolor som kommunen inte önskar finansiera med skattemedel. Och även om fullmäktige beviljar start av en friskola ska Skolverket kunna säga nej till etableringen om friskolan inte kan förmodas leva upp till önskade kvalitetskrav. Poängen med ett sådant ömsesidigt veto är att risken för dåliga beslut minimeras.

Ett rätt för Björklund
Även om många av Jan Björklunds pedagogiska program kan diskuteras har han rätt i att en övergripande statlig reglering av skolan är nödvändig om vi ska kunna garantera alla barn en bra utbildning.

Men för att nå det målet behöver inte och bör inte staten, som den gör idag, beröva kommunerna rätten att självständigt planera den egna skolorganisationen. Staten ska inte föreskriva vilka skolor som ska finnas i en kommun, det är en sak för fullmäktige och de kommunala väljarna.

Allt tyder på att vi behöver satsa mer pengar på skolan – på lärarutbildning, på förbättrade arbetsvillkor för lärarna, på utvecklad pedagogik och bättre skolmiljöer. Men det handlar inte bara om resurstillskott. Mycket vore vunnet om vi tillvaratar de resurser vi redan förfogar över på ett bättre sätt.