Ekonomer brukar räkna med att det tar omkring två år för en ny regering att få genomslag för sin ekonomiska politik. Det första året går åt till att driva igenom besluten i riksdagen. Och sedan dröjer det ytterligare ett år innan man kan avläsa resultaten av åtgärderna.

Om denna tumregel stämmer så är facit av två års borgerligt styre dystert. Den borgerliga alliansen tillträdde vid en tidpunkt då alla kurvor pekade uppåt. Ekonomin boomade och sysselsättningen ökade. Regeringen kunde bekvämt surfa vidare på framgångsvågen.

Nu viker högkonjunkturen i land efter land. Då prövas hur väl regeringen använt de goda åren till att rusta oss inför de törnar som följer med lågkonjunkturen.

Underkänt
Mot bakgrund av den lägesbeskrivning som Konjunkturinstitutet gav i förra veckan kan betyget på regeringspolitiken inte bli annat än underkänt. Av denna framgår att tillväxten första halvåret är lika med noll och att produktiviteten minskat med 1,3 procent. Pessimismen breder ut sig bland hushåll och företag. Varslen och arbetslösheten ökar.

Det är förvisso sant att hela nedgången inte kan skyllas på regeringen. Effekterna av den amerikanska bolånekrisen, minskad efterfrågan från EU-länderna och oljeprishöjningarna kan vi inte undvika. Men de i sig räcker inte som förklaring till att fallet blivit så stort. Med en mer förutseende ekonomisk politik hade utförsbacken blivit mindre brant.

Den borgerliga regeringens strategi är att genom stora skattesänkningar stimulera ekonomin. Men jobbskatteavdraget är ett trubbigt instrument. För dess finansiering har regeringen infört en hög egenavgift i a-kassan, avskaffat avdragsrätten för fackavgiften och höjt bilförsäkringen. I kombination med de avgiftshöjningar som genomförts i kommunerna på kollektivtrafik och annan service har nettoeffekten för de flesta normalinkomsttagare blivit marginell. Till detta kommer att Riksbankens räntehöjningar skrämt hushållen rejält.

Växande oro
Föga förvånande växer nu oron bland hushållen. Stigande bensin- och livsmedelspriser minskar utrymmet för annan konsumtion. Försämrad a-kassa och sjukpeng gör att folk försöker lägga undan en slant för att ha en buffert om oturen skulle vara framme.

Den minskade köplusten drabbar framför allt typiska hemmanäringar som detaljhandel, bilhandel, hotell- och restaurangnäringen. För alla dessa branscher räknar Konjunkturinstitutet med en svag utveckling.

Ännu har vi kanske inte sett det värsta. Om priserna på villor och bostadsrätter, som en del mäklare räknar med, faller med 15 till 20 procent kommer förmodligen hushållen att försöka kompensera förmögenhetsbortfallet genom att öka sitt finansiella sparande. Det drar i så fall ner efterfrågan ytterligare.

Kan bli värre
Med tanke på att hushållens konsumtion motsvarar en tredjedel av BNP riskerar kraftigt minskade hushållsinköp att förvärra och förlänga den ekonomiska stagnationen.

Finansminister Anders Borg säger sig inte vara orolig. Han räknar med att nästa år kunna spä på köpkraften med fortsatta skattesänkningar och reformer om 20 till 30 miljarder. Men det kan visa sig vara en droppe i havet. Med dagens svaga tillväxt blir bortfallet av köpkraft mångdubbelt större, inte minst om Riksbanken vidhåller sin högräntepolitik.

Den förra borgerliga regeringen lade grunden för en lång period av nolltillväxt i ekonomin. Låt oss hoppas att siffrorna från första halvåret 2008 inte är ett förebud om att den tänker köra föreställningen i repris.