Det är tur för den borgerliga regeringen att  politikerveckan i Almedalen av tradition är ett möte där partierna får tycka lite vad de vill. Uppenbart finns behovet. Kravet på regeringsledamöterna att uppträda som ett sammansvetsat kollektiv har blivit en tvångströja som skaver allt mer i takt med att opinionssiffrorna dalat.

Den som trott att alliansen tänkte använda medieuppståndelsen i Visby tillatt presentera nya, intressanta förslag har blivit besviken. På initiativ av de borgerliga partisekreterarna tvingades visserligen de borgerligapartiledarna i torsdags att uppträda på något som PR-makarna döpt till Alliansens dag.

Men den enda konkreta nyhet den samlade hjärntrusten lyckades klämma ur sig var – hör och häpna – att man kommit överens om ge Konkurrrensverket ännu ett utredningsuppdrag. Ett besked som annars knappt varit värt ett pressmeddelande.

Istället för regeringsutspel har de semestrande svenskar som under utegrillandet förstrött lyssnar på radionyheterna fått höra de lössläppta borgerliga partiledarna  profilera sig efter eget huvud – och den som har små anspråk på nytänkande kan ju för all del stå ut med det som bakgrundssorl medan man vänder köttbitarna på grillen.

Först ut i Almedalen var folkpartiledaren Jan Björklund. Han propagerade för en kraftig sänkning av bolagsskatten utan att kunna tala om hur kalaset ska betalas. Men folkpartiet har inget emot att frondera. Partiet har tidigare förordat utbyggd kärnkraft och att Sverige ska gå med i Nato. Tror sig folkpartiet kunna få med sig regeringskollegan centern på de idéerna? Hoppas Björklund
ens med stöd från de partitaktiskt mer beräknande moderaterna? Förmodligen är han inte så naiv. Han är bara ute efter att sno åt sig marginalväljare från andra borgerliga partier.
Och så har det fortsatt. Maud Olofson kläckte ur sig ett förslag om reducerad fordonskatt för bilköpare som inhandlar en miljövänlig bil. En i och för sig meningslös propå eftersom hon samtidigt tänker avskaffa den rabatt som köparna av en miljöbil idag redan får.

Mer kontroversiellt inom regeringen är förmodligen centerns framstöt om sänkta arbetsgivaravgifter. Ett oerhört dyrbart förslag om det ska vara generellt – och det måste ju vara tanken eftersom centern redan gått finansminister Anders Borg till mötes genom att avskaffa den särskilda skattereduktion som alla småföretagare tidigare hade nytta av.

Så här kan man gå igenom de borgerliga partiledarnas piruetter en efter en. Det är en oskön koreografi. Snedstegen går helt enkelt inte att förena i en gemensam dans. Och det är inte heller meningen. Sommarveckan i Visby är en plats där var
och en får pladdra om vad hon eller han vill, inte en arena för ett samlat budskap från en ansvarsfull regering.

Nu ska vi väl inte förmena de borgerliga partiledarna nöjet att släppa ut sina käpphästar på sommarbete. Vi har trots allt ett flerpartisystem, och poängen med detta är att partierna var för sig ska kunna presentera sina favoritidéer för väljarna.

Så kan man med fog tycka. Men därmed är också sagt att den borgerliga alliansens tjatiga krav på den politiska oppositionen att i alla frågor redovisa en gemensam uppfattning inte är något annat än utstuderat hyckleri. De borgerliga ställer krav på en oppositionens enighet som de själva inte är i närheten av. Idén med ett flerpartisystem är som sagt att varje parti måste ha rätt att profilera sig – och det gäller givetvis även oppositionspartierna.

Problemet med den borgerliga alliansens  mångtydiga budskap är ett annat. Det är att de ofta är medvetet ohederliga. Ett illustrativt exempel är fastighetsskatten. Inför valet 2006 lovade samtliga borgerliga partier – just i Almedalen – en sänkt fastighetsskatt för alla. De förordade visserligen olika skattekonstruktioner, men intrycket skapades att detta var ett obetydligt tekniskt problem.

Lurendrejeriet avslöjades först efter valet. Det blev ingen sänkt fastighetsskatt, utan en ny fastighetsskatt som för de allra flesta hushåll innebar en liten men dock skattehöjning. De enda som fick sänkt skatt var de riktigt rika villaägarna i Täby, Lidingö och Djursholm. Det var dessa som de i regeringen dominerande moderaterna ville gynna. Övriga villaägare och bostadsrättsinnehavare struntade moderaterna blankt i.

När Mona Sahlin under årets Almedalsvecka meddelade att socialdemokraterna vill reformera den borgerliga fastighetsskatten så att den blir mera rättvis, bland annat genom att räkna upp den för rika hushåll som bor i villor taxerade över fem miljoner, slog hon egentligen in öppna dörrar.

Men hon uppträdde också ansvarsfullt. Hon lovade inte, som de borgerliga gjorde men inte genomförde, att slopa skatten. Därtill är den för statsfinansiellt viktig. Vad hon lovade var en rättvis och fördelningspolitiskt rimlig skatt, vilket innebär att en del hushåll
faktiskt får den skattesänkning som de borgerliga lurat dem på.

Det är en Almedalsutfästelse som väljarna kan lita på vid en s-seger i valet. Men vad de borgerliga partiledarna i veckan har pratat om ska de inte fästa större vikt vid. De flesta av deras hugskott kommer aldrig att genomföras – det är det enda vi kan vara helt säkra på.