Efter att irländarna röstat nej till Lissabonfördraget har EU  hamnat i en ny förtroendekris. Krisens kännetecken är att Europas politiska eliter med sedvanlig arrogans vägrar att ta ett nej för ett nej. Vi kan därför räkna med att de flesta regeringschefer som deltar vid midsommarens EU-toppmöte kommer att förorda att fördraget ska antas som om ingenting har hänt.

Irland ska erbjudas några betydelselösa protokollära undantag, alternativt pressas till att ordna en ny folkomröstning. Eller om inget annat hjälper hotas med uteslutning från unionen, ett hot som redan framförts från franskt håll i föga förtäckta ordalag.

Inför den irländska folkomröstningen försäkrade EU-kommissionen att det finns ingen plan B. Röstar irländarna nej, så har fördraget fallit.

Som så ofta förr handlade det om en lögn. Det fanns en plan B. Rösterna var knappt räknade innan EU-kommissionens ordförande Barosso och Frankrikes premiärminister Sarcozy  presenterade den.

Irland i skamvrån
Plan B går ut på att övriga 26 länder ska ställa Irland i skamvrån genom att snarast ratificera fördraget.

Två länder har en nyckelställning: Storbritannien och Tjeckien. I båda är det folkliga motståndet starkt. Den engelske premiärministern Gordon Brown förmodas begå politiskt självmord genom att köra över både sitt folk och det konservativa partiet.

Tre länder har  hittills fått rösta om EU-fördraget. Frankrike och Holland gjorde tummen ned.

Efter deras nej togs en paus. Tysklands förbundskansler Angela Merkel fick i uppdrag att ta hand om resterna. Hon återkom med ett omarbetat fördrag i vilket paragraferna hade stuvats om och språket piffats till.  Men anrättningen blev inte mer aptitlig efter att liksom på en dålig krog ha återuppvärmts i Angela Merkels kök.

Undvek omröstning
Denna gång var dock regeringarna noga med att undvika störande folkomröstningar. I Irland gick den dock inte att förhindra eftersom i detta land måste alla fördragsändringar godkännas av folket.

Vad hade resultatet blivit om övriga länders befolkningar fått rösta om Lissabonfördraget?

Förmodligen inte ett unisont nej, men utan tvivel ett nej i så många länder att ratificeringen definitivt måste avbrytas.

Motstånd
Det är sant att det folkliga motståndet mot Lissabonfördraget inte är enhetligt.

På nejsidan finns rörelser både till vänster och höger i politiken. Men på en punkt är de eniga. Samtliga ogillar att mer makt förs från nationalstaten till överstaten inom EU och i sista hand till en allsmäktig domstol.

Unionens politiska etablissemang vill inte erkänna att detta är vad motståndet handlar om. De vill framställa fördragsändringarna som en teknikalitet, en nödvändig anpassning av unionens beslutsformer när denna får fler medlemsländer.

Men det är ett löjligt svepskäl. Det är fullt möjligt att göra ändringar i gällande Nicefördrag som löser rösträttsfrågan.

Fler frågor
Vad revolten gäller är den fortsatta överföringen av makt till unionen. Lissabonfördraget stärker de stora ländernas ställning genom att vetorätten avskaffas på flera områden. EU:s kompetens utvidgas inom straffrätt, utrikespolitik och sociala frågor. Och överst i maktpyramiden befästs EU-domstolens ställning som fördragens vakthund.

Sammantaget innebär dessa förändringar att besluten inom unionen blir alltmer oåtkomliga för demokratisk kontroll och ansvarsutkrävande.

Oåterkalliga beslut
När unionen väl lagt under sig ett område är hart när omöjligt att få till stånd en omprövning av  dess politik.

Alla EU-beslut tenderar därmed att bli oåterkalleliga på ett sätt som inte är förenligt med demokratins krav att vi alltid ska kunna upphäva tidigare beslut om vi ångrar oss.

Vi accepterar valutslagen inom det egna landet, därför att vi vet att vi kan byta ut en regering som vi är missnöjda med. En ny riksdagsmajoritet kan riva upp gamla beslut och ge politiken en ny inriktning.

Inom EU ges sällan denna möjlighet. De befogenheter som getts bort till överstaten har getts bort för överskådlig tid. Det är skälet till att vi alltid bör vara försiktiga att överlåta befogenheter till unionen.

Tilliten har underminerats
Unionen har hittills fungerat hjälpligt trots sina demokratiska brister genom att alla varit medvetna om problemet.

Unionen  kan beskrivas som en ”tillitspakt”. Medlemsländerna förväntas lojalt stödja unionsorganen i de frågor alla vill hantera  gemensamt. I gengäld förväntas de överstatliga institutionerna  respektera ländernas självbestämmande i frågor som är centrala för dem.

Under senare år har tillitspakten underminerats. Unionens respekt för ländernas självbestämmande, politiska traditioner och kultur har försvagats. Unionsorganen betraktar fackliga och sociala rättigheter främst som ett  handelshinder som begränsar marknadens frihet, som Europafackets generalsekretare John Monks påpekat.

Ingen brådska
Utgången av den irländska folkomröstningen reser frågan om den svenska riksdagen aningslöst tänker ställa upp på Sarcozys plan B. Ska Sverige medverka till ett bestraffa ett litet land vars enda försyndelse är att det utnyttjat sin fördragsenliga rätt att säga nej till ett fördrag som stärker expert- och juristväldet inom unionen?

Sveriges riksdag borde vara klokare än så. Det är ingen brådska med ett nytt fördrag.  Vi bör ge oss själva och andra länder tid till en förnyad prövning av vad som ska stå i det.

Att med öppna ögon fortsätta på den inslagna vägen vore att beröva unionen den gnutta av folklig legitimitet den ännu äger.