Inflationen passerade i maj fyraprocentsnivån, dubbelt så mycket som Riksbankens mål. Orsaken är främst en stark internationell prisuppgång på olja och livsmedel. Till en del beror prisökningarna även på riksbankens räntehöjningar som drivit upp boendekostnaderna.

Frågan är nu om de internationella råvaruprishöjningarna klingar av. I så fall kommer inflationstakten att sjunka.
För svenska löntagare är det här ett beskt piller att svälja. Internationella prishöjningar kan vi inte påverka.

Om världsmarknadspriserna stiger måste vi betala vad det kostar, eller också minska våra inköp. Det senare är dock lättare sagt än gjort när det gäller olja och livsmedel.

Hur Riksbanken kommer att hantera situationen är ovisst. Bäst vore om den höll sig lugn och lät bli att höja räntan.
På arbetsmarknaden är nästan alla avtal klara. Löntagarna har på kort sikt små möjligheter att kompensera sig för prisökningarna genom höjda löner.

En viss risk finns för att företagen med hänvisning till ökade bränslekostnader passar på och höjer priserna mer än vad som är motiverat.

Men att göra detta samtidigt som konjunkturen avmattas är vanskligt. För företag en är risken stor att de då prissätter sig ur marknaden.

I detta osäkra läge vore närmast kontraproduktivt om Riksbanken höjde räntan. Riksbanken skulle då signalera att den förväntar sig fortsatt ökad inflation; ett budskap som lätt kan förvandlas till en självuppfyllande profetia om alla ekonomins aktörer handlar därefter.

Konjunkturavmattningen har redan lett till minskad orderingång och lägre produktion. Någon snar vändning är inte i sikte. En åtstramning av ekonomin via penningpolitiken skulle därför i dagsläget göra mer skada än nytta.