På vissa politiska frågor finns inga självklara lösningar. Hur fackföreningsrörelsen ska hantera följderna av EU-domstolens dom i Lavalfallet är en av dem. Klart är att domen innebär en allvarlig inskränkning av fackets konflikträtt. Om domen blir vägledande kommer utländska företag att kunna etablera sig i Sverige och betala löner som ligger långt under de svenska.

Föga förvånande gällde en av de hetaste diskussionerna vid veckans LO-kongress hur facket ska få till stånd en omprövning av EU-domen om Laval. LO-styrelsen gick så långt som att villkora ingåendet av ett nytt huvudavtal med att frågan lösts på hemmaplan.

Med det beskedet vill LO sätta maximal press på regeringen att snabbast möjligt rätta till de tekniska brister i den svenska lagstiftningen som domstolen anmärkt på. Hur långt man kan komma den vägen är dock osäkert.

Direktivet ska förhindra lönedumpning
LO-styrelsen vill därför även att regeringen ska verka för att utstationeringsdirektivet ”öppnas”, det vill säga att ministerrådet fattar beslut att direktivet skrivs om så att det klart framgår att dess syfte är att förhindra lönedumpning och att garantera fackets avtalsfrihet.

Om dessa krav var kongressen bedövande enig. Problemet är bara att de förutsätter medverkan dels av den svenska regeringen, dels av ministerrådet.

Den svenska regeringens inställning är oklar. Den har hittills inte gjort några förpliktigande uttalanden om att den vill slå vakt om konflikträtten. Och lika illa är att den utredning som regeringen har tillsatt för att se över den svenska lagstiftningen inte ska vara klar förrän i december, alltså en månad efter det att den svenska riksdagen planerar att underteckna EU:s nya fördrag, det så kallade Lissabonfördraget.

Det finns därmed en risk att facket köper grisen i säcken. Först godkänner riksdagen Lissabonfördraget, därefter får vi en utredning som med beklagande konstaterar att den inte lyckats lösa sin uppgift. Så ser skräckscenariot ut.

Det var just denna risk som kritikerna från Byggnads och andra förbund sköt in sig på i debatten. De ansåg att Sverige borde vägra att underteckna Lissabonfördraget innan riksdagen säkerställt att fördraget inte äventyrar den svenska avtalsmodellen. Yrkandet innehåller ett underförstått hot om att Sverige skjuter upp ratificeringen tills andra länder gett oss bindande garantier.

Riksdagen vågar knappast ställa EU inför ultimatum
Att den svenska riksdagen skulle våga ställa ett så tufft ultimatum till EU är föga troligt. Men kravet går att ställa. En minoritet om 88 riksdagsledamöter kan skjuta beslut om tillträde till fördraget till efter valet 2010. Avgörande blir hur socialdemokraterna ställer sig. De kan ensamma se till att frågan om ratificering skjuts till efter valet.

LO-styrelsen argumenterade energiskt på kongressen mot idén att koppla samman fördragets undertecknande med frågan om hur den svenska modellen ska skyddas. Styrelsens argument var att Lissabonfördraget stärker fackets ställning genom att i detta förts in en social stadga. Kongessen ställde sig bakom denna bedömning.

Det var ett beslut som togs under viss vånda. Argumentet att Lissabonfördraget från facklig synpunkt innebär en förbättring kan tyckas bestickande, men det ska inte övervärderas.

Även om Lissabonfördraget redan hade gällt är det inte sannolikt att EG-domstolen hade fattat ett annorlunda beslut i Lavalfallet. I domskälen erkänns strejkrätten som en grundläggande frihet, men domstolen påpekade att dess praktiska tillämpning måste vägas mot marknadens frihet som också är grundläggande i EU-rätten. Allt tyder därför på att domstolen hade gjort en likadan sammanvägning även om fördraget gällt.

Frågan måste lösas med politisk kamp på EU-nivå
Den bistra sanningen är nog att frågan inte kan lösas enbart på hemmaplan. Den måste lösas på EU-nivå. Antingen genom att det införs bindande skrivningar i fördraget som garanterar medlemsländernas rätt att slå vakt om sina arbetsmarknadsmodeller, alltså att klart skriva bort domstolens inflytande över dessa. Eller också genom att övertyga ministerådet om att riva upp utstationeringsdirektivet – en process som, om den inte blockeras av en minoritet, kan ta flera år innan man når resultat.

När det gäller arbetsrätten bestämmer vi inte, som sades vid anslutningen till EU, längre själva. I EU ges inga politiska garantier, de måste erövras genom politisk kamp.

Det är som sagt inte realistiskt att hoppas på att riksdagen vill skjuta upp undertecknandet av det nya fördraget. Ändå finns – alldeles oavsett Laval – starka skäl för att tillträdet sker i former som är förenliga med vår grundlag, alltså med dubbla riksdagsbeslut och mellanliggande val. Detta av det skälet att fördraget innehåller så omfattade överföringar av befogenheter till EU att de påverkar grunderna för vårt statsskick. Det är en slutsats flertalet seriösa statsvetare kommer fram till.

Bäddat för framtida svekdebatter
Riksdagens majoritet har dock blundat för dessa invändningar. Den vill varken ha en folkomröstning om fördraget eller följa vår egen grundlag för ratificering. Om tillträdet sker på detta sätt är det bäddat för framtida svekdebatter och dolkstötslegender. Tid för att i förväg skaffa säkra garantier för den svenska modellen kommer inte att finnas.

Efter Lavaldomen måste facket i hela Europa ställa in sig på en hård försvarskamp för att värna avtalsfrihet och strejkrätt. Det kommer att ta tid att vinna den, men den måste vinnas.