SISTA ORDET. För sex år sedan sålde Stockholms kommun ut sitt energibolag Stockholm Energi till den finska energijätten Fortum. Försäljningen skedde i två etapper och köpskillingen var 20 miljarder.

För aktieägarna i Fortum och den finska staten var affären ett klipp. Redan fem år efter försäljningen uppgick de samlade vinsterna från det sålda energibolaget till 30 miljarder.

Eftersom avskrivningen för anläggningen kan beräknas till 50 år betyder det att stockholmarna med nuvarande vinstläge varje år kommer att betala fyra till fem miljarder mer för el och kraftvärme än vad de skulle gjort om kommunen fortsatt att driva bolaget i egen regi.

Största offentliga förskingringen i modern tid
Det handlar om den förmodligen största offentliga förskingringen i modern tid. Om kommunen behållit sitt energiverk hade den antingen kunnat använda vinsterna till att kraftigt sänka skatten eller också till en rejälupprustning av skolor, äldreomsorg och kollektivtrafik. Dumhet kostar.

De främst politiskt ansvariga för den katastrofala affären var  de båda borgarråden Mats Hulth (s) och Carl Cederschiöld (m). Mats Hulth har i efterhand ångrat sig. Han ursäktar sig med att han inför en väntad valförlust sökte en kompromiss med moderaterna.

Carl Cederschiöld ångrar ingenting. Han är så ideologiskt förblindad att han tror sig ha rätt att lura stockholmarna på vad de gemensamt skapat. Han struntar i att stockholmarna nu år efter år kommer skinnas på miljarder av ett monopolföretag som tar ut monopolpriser.

Den här trista historien återges i rapporten Ta tillbaka demokratin, skriven av Anne-Marie Lindgren vid Arbetarrörelsens Tankesmedja. Hon går i rapporten igenom vad som hänt efter åttiotalets avregleringar inom skolan, vården/omsorgen och elmarknaden.

Vällovliga ändamål
Utgångspunkten för studien är enkel: vad var det man ville uppnå och hur blev det? Anne-Marie Lindgren konstaterar att det fanns en befogad kritik mot den offentliga sektorn för stelbenthet och förmynderi. Med konkurrensutsättningen ville de offentliga finansiärerna uppmuntra effektivitet och en bättre anpassning till medborgarnas önskemål.

Ändamålen var vällovliga; det gällde att förse medborgarna med bättre och billigare service. Men någonstans på vägen gick det väldigt snett. Anne-Marie Lindgren belägger med konkreta exempel och referat från aktuell forskning att de förväntade vinsterna uteblev så gott som helt och hållet.

Avregleringen av de affärsdrivande offentliga monopolen – tele, post, järnväg och kraftverk – har med telefonin som enda undantag lett till kraftigt höjda priser för konsumenterna. De nya ägarna drar sig nämligen inte till skillnad från de offentliga för att ta ut övervinster.

Inte heller har avregleringen lett till ökad mångfald. Inom skolan och vården består de privata aktörerna av några få stora koncerner. Ägarkoncentrationen har lett till att kommuner och landsting bidrar till att göda nya privata monopol.

Små fördelar och stora nackdelar
Några kvalitetsvinster har inte uppstått. Offentligt drivna skolor och vårdinrättningar klarar sig minst lika bra som de privata. På skolområdet kan man dock notera att svenska ju fler friskolor vi fått, desto sämre lyckas svenska elever i internationella test. Det tycks som om den ohejdade friskoleetableringen lett till att hela skolväsendet tagit skada.

Ack, vad vi bedrog oss. Fördelarna av avregleringen har varit små, nackdelarna desto större. Nu återstår bara att städa upp så gott vi kan.