De LO-medlemmar som läser en borgerlig morgontidning kan vara säkra på en sak. På dess ledarsida kommer under veckans LO-kongress att med varierande hätskhet knorras över LO-förbundens nära samarbete med socialdemokraterna.
 
Angreppen på den facklig-politiska samverkan brukar följa två spår. För det första kritiseras socialdemokraterna för att gå i LO:s ledband. För det andra angrips facket för att ge stöd till ett parti som inte alla fackmedlemmar röstar på i valen.

Den första kritikpunkten är löjlig. Visst finns en nära samsyn mellan socialdemokraterna och LO i många viktiga frågor. Det är inte konstigt. Socialdemokraternas fullständiga namn är ”Sveriges socialdemokratiska arbetareparti” – redan i namnet anges alltså att partiet vill lyfta fram den arbetande befolkningens villkor.

Men att partiet företräder löntagarna betyder inte att det kan bortse från andra befolkningsgrupper. Fördelningspolitiskt har socialdemokraterna under hela sin historia fungerat som ett hela folkets parti; arbetets resultat – den samlade produktionen – ska fördelas rättvist och solidariskt mellan alla medborgare. I välfärdspolitiken är socialdemokraterna ett folkparti. Det är det som gett partiet dess styrka i de politiska valen.

Inget friktionsfritt samarbete
Samarbetet mellan facket och socialdemokraterna kan aldrig vara friktionsfritt. Partiet måste alltid ta vidare hänsyn än ett intressebevakande fack. Att detta då och då ger upphov till konflikter är oundvikligt, men de kan för det mesta övervinnas så länge s-politiken bygger på de jämlikhetsideal som förenar fack och parti.

När borgerliga tyckare talar om att partiet lyssnar för mycket på facket menar de egentligen att social-demokraterna ska föra en mer borgerlig politik genom att ge upp kraven på en klassöverskridande trygghet och jämlikhet. Det kan ju de borgerliga hoppas på, men det är fåfänga förhoppningar.

De senaste valen har mellan 60 och 70 procent av LO-medlemmarna röstat socialdemokratiskt. Ytterligare 5 till 10 procent på vänsterpartiet. Flertalet LO-medlemmar röstar rött, men klart är att bland dem finns en ganska stor borgerlig minoritet.

Förekomsten av denna minoritet har fått en del borgerliga kommentatorer att av LO kräva politisk neutralitet. Varför ställer de då inte samma krav på Svenskt Näringsliv? Faktum är ju att en fjärdedel av alla företagare i Sverige röstar socialdemokratiskt.

Opolitiska intresseorganisationer finns inte
Opolitiska intresseorganisationer är något som inte finns i sinnevärlden. En intresseorganisation måste ta ställning i de frågor som berör dess medlemmar.

För LO-förbunden är uppgiften enkel. I alla frågor av vikt för facket – a-kassa, pensioner, anställningstrygghet, sjukpeng, arbetsskadeförsäkring – är det tydligt att socialdemokratins uppfattningar ligger betydligt närmare fackets än de borgerligas. Att detta i sin tur leder till att många fackligt aktiva också verkar som socialdemokratiska valarbetare är inte mer märkvärdigt än att Svenskt Näringsliv leds av en före detta moderat politiker.

Sverige styrs i dag av en borgerlig regering som för en utpräglat antifacklig politik. Mest överraskande är att även centern och folkpartiet helhjärtat ställer upp på den. I tidigare borgerliga regeringar har de två mittenpartierna försökt begränsa de antifackliga stämningarna. Numera försöker de överträffa moderaterna i antifacklig retorik.

En sak har därmed dagens allians övertygande bevisat. Om inte facklig-politisk samverkan redan funnits, så hade SAP och LO i dag tvingats uppfinna den fortare än kvickt.