Så kom den då, starkt försenad, arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorins utredning om en obligatorisk a-kassa. Tidsutdräkten är begriplig. Utredaren Sören Öman har ställts inför en hart när omöjlig uppgift.

Enligt sina direktiv ska han å ena sidan tvinga alla yrkesverksamma att gå med i en a-kassa. Tvångsanslutningen får å andra sidan inte utformas så att den blir ett hot mot dagens fackliga a-kassor.

Inte många har trott att det går att kombinera två så oförenliga mål. Men utredaren har funnit en konstruktion som hjälpligt får ekvationen att gå ihop.

Obligatoriet vill han åstadkomma genom att alla med en årsinkomst över 110 000 kronor ska tvingas in i en statlig a-kassa. Indrivningen av avgiften ska skötas av en nyinrättad institution kallad ”Myndigheten för arbetslöshetsförsäkringsavgift”. Avgiften ska vara betydligt högre än avgifterna till de fackliga kassorna, enligt utredaren 430 kronor i månaden eller 5 160 kronor om året.

Det sistnämnda motiverar utredaren med att det därmed blir privatekonomiskt rationellt att istället gå med i en facklig a-kassa med lägre avgift. Av detta skäl räknar han med att de flesta som i dag lämnat sin a-kassa kommer att återvända.

Tänker Littorin gå till val på ett så impopulärt förslag?
Utredningsförslaget har sågats av företagarorganisationer, Svenskt Näringsliv och fackförbunden. På företagarhåll anser man att det rör sig om en tvångsskatt. Det är ju uppenbart att många företagare tvingas betala en avgift fast de ändå inte klarar av att uppfylla villkoren för ersättning från försäkringen.

På socialdemokratiska partihögkvarteret gnuggar man förmodligen händerna av förtjusning. Är verkligen arbetsmarknadsminister Littorin så korkad att han tänker gå till val på ett så mäkta impopulärt förslag?

Före Littorins tillträde stod ungefär en halv miljon personer utanför a-kassan. Till övervägande del var de småföretagare, till en mindre del högavlönade eller löntagare med obefintlig arbetslöshetsrisk.

Efter Littorins höjningar av egenavgiften har ytterligare en halv miljon lämnat a-kassan. De flesta därför att de anser att avgiften är för hög, men åtskilliga därför att strängare kvalifikationsvillkor lett till att de inte längre är berättigade till a-kassa.

Nedmonteringen av a-kassan är en skandal
Alliansregeringens nedmontering av a-kassan är en skandal. Genom utrensningen av medlemmar står i dag många låginkomsttagare helt utan försäkringsskydd vid arbetslöshet. Till detta kommer att även de som är kvar i kassan får räkna med kraftigt sänkt ersättning vid arbetslöshet.

A-kassan var inte perfekt före det borgerliga förstörelseverket. Men principen om en allmän grundförsäkring kompletterad med en frivillig tilläggsförsäkring administrerad av facket var det inget fel på. Den största bristen i den gamla a-kassan var att dagpenningen var för låg. För många i högst normala inkomstlägen var inkomstskyddet inte högre än femtio procent av lönen.

På borgerligt håll har man aldrig förstått att det är a-kassornas nödvändiga samordning med arbetsmarknadspolitiken som motiverar den fackliga anknytningen. För en facklig a-kassa finns alltid starka drivkrafter att se till att medlemmarna kommer i arbete, erbjuds utbildning eller omskolning. Genom sina överlägsna kunskaper om den lokala arbetsmarknaden kan de klara av uppgiften med större effektivitet än en statlig myndighet.

Dödfödd idé
Obligatoriet är en politiskt dödfödd idé. En obligatorium är dessutom obehövligt och ineffektivt. Med egenavgifter som inte är högre än den fackliga administrationskostnaden kan alla i behov av det välja en för dem trygg försäkring.