Finansminister Anders Borg vill gärna få oss att tro att regeringens ekonomiska politik bygger på vetenskapliga rön. Han vill påskina att vad andra ser som traditionell högerpolitik är utformad enligt objektiva vetenskapliga kriterier.

Till den ändan har han tillsatt ett finanspolitiskt råd bestående av våra vanligaste nationalekonomer. Varför han tyckte detta var angeläget har Borg aldrig lyckats klargöra. Ekonomer har ju inte precis svårt att göra sig gällande i samhällsdebatten. De är knappast i behov av ytterligare en plattform för eget tyckande.

Möjligen hade Borg hoppats att hans handplockade skara av nationalekonomer skulle ge honom politisk uppbackning. Men i så fall bedrog han sig. Ekonomer är trolösa.

Åtminstone kan Borg inte ha blivit särskilt glad över den första rapport från finanspolitiska rådet som nu föreligger. På punkt efter punkt ifrågasätter rådet klokheten i alliansens ekonomiska politik. Kritiken förs fram i hovsamma tonfall, men är i sak nedgörande.
Fastighetsskatten döms ut. Den strider mot all etablerad forskning. Att finansiera jobbskatteavdraget med sänkt a-kassa döms ut som ineffektivt och socialt omdömeslöst. Förändringarna i sjukförsäkringen klandras för att inte ge arbetgivarna incitament till ökat rehabansvar.

Inget beröm för jobben
Inte heller sysselsättningsökningen får regeringen beröm för. Den ses mest som en effekt av konjunkturuppgången. Rådet varnar dessutom regeringen för att snedvrida skattesystemet genom att subventionera hushållsnära tjänster.

Beträffande överskottsmålet för statsbudgeten anser rådet, precis som denna ledarsida och Assar Lindbäck, att det i nuvarande utformning spelat ut sin roll, bland annat därför att det inte ger utrymme för samhällsnyttiga investeringar.

Efter denna kalldusch lär finansmininstern få svårt att åberopa vetenskapen som stöd för sin ekonomiska politik. Trots att han anlitat välvilliga liberaler som bedömare.

Vi kan trösta Borg med att hela konstruktionen med ett ekonomiskt råd är feltänkt. Visst är det bra om regering-en inhämtar expertsynpunkter på den ekonomiska politiken, från konjunkturinstitut, riksbank och ekonomer knutna till organsationer och universitet.

Men sammanvägningen av olika rekommendationer måste varje regering göra själv. Det finns flera skäl till detta.
Det främsta skälet är att det inte finns några ekonomiska sanningar som står sig en längre tid. Vad som är högsta mode en dag underkänns nästa dag.

Den som följer ekonomernas råd hamnar alltid fel
Förhållandet har belysts av ekonomiprofessorn Lars Jonung i den underhållande skriften ”Med backspegeln som kompass”.
I denna visar han hur ombytlig den nationalekonomiska debatten varit sedan 1970-talets början. Ekonomernas trossatser har växlat mellan åren. Den regering som till äventyrs försökt följa dem har alltid hamnat fel, eftersom ekonomerna konsekvent dragit fel slutsatser av föregående konjunkturförlopp.

En regering med självbevarelsedrift kommer därför inte ifrån kravet att kunna tänka själv.

Det andra skälet till att man alltid bör ta ekonomernas rekommendationer med en stor nypa salt är att allt ekonomiskt tänkande är bemängt med politiska värderingar. Ska man bara hålla sig till vad som är objektiva fakta hamnar man oftast i rena självklarheter.

Traditionell högerpolitik
Anders Borg ska naturligtvis föra den ekonomiska politik som han har riksdagsmajoritetens stöd för och som han själv tror på. Men har bör inte försöka inbilla oss att den har stöd i objektiv vetenskap.

Det har den inte och det kommer den aldrig att få. Vad Borg och hans gelikar står för är en traditionell högerpolitik nödtorftigt anpassad till den moderna tidens krav.