Om tre veckor håller LO kongress. De fyra år som gått sedan förra kongressen har varit ovanligt händelserika, kantade av så stora motgångar att de framgångar som trots allt vunnits är lätta att glömma bort.

Bakslagen är välkända. Facket har de senaste åren tappat 200.000 medlemmar och dubbelt så många personer har lämnat a-kassan. Medlemstappet beror till stor del på alliansens antifackliga politik. Kraftigt höjda egenavgifter i a-kassan och borttagen avdragsrätt för fackavgiften har lett till att många av ekonomiska skäl har gått ur.

Samtidigt har fackföreningsrörelsen när det gäller sin viktigaste uppgift – löneförhandlingarna – gått från klarhet till klarhet. Reallönerna har de senaste tio åren ökat med nära två procent i snitt per år. Nästan inget annat europeiskt land har haft en så stadig och långvarig reallöneökning.

När dagens alliansregering anklagar s-regeringarna för att inte ha gynnat arbete har den helt enkelt fel. Alltsedan det tidiga 90-talets ekonomiska kris övervanns har regeringarnas ekonomiska politik varit inriktad på att släppa fram reallöneökningar – och det har lyckats i en omfattning som få i förväg kunde förutse.

Som om löneökningarna vore av Gud givna
Facket har dock haft märkvärdigt svårt att tillgodoräkna sig vinsterna av den förda lönepolitiken. Det är som om många medlemmar räknar med att de årliga löneökningarna ska falla ut med automatik som om de vore av Gud givna.

Sådana föreställningar är livsfarliga. Facket får inget gratis. Inte minst LO-förbundens medlemmar vet att det bara är deras kollektiva styrka som garanterar dem en rättvis andel av den ekonomiska tillväxten.

Det räcker med att se sig om i världen för att konstatera detta. I länder där organisationsgraden inom typiska LO-yrken är svag är lönerna låga och anställningsvillkoren usla. Avtalspensioner , sjukpenning och a-kassa är otillräckliga om de ens förekommer.

Oroande tendenser till uppdelning av arbetsmarknaden
Även i Sverige finns oroande tendenser till en uppdelning av arbetsmarknaden. På alltför många arbetsplatser saknas kollektivavtal. Även om lönerna inte behöver vara orimligt låga, så saknar de anställda sådana förmåner som extra sjukpeng, löneutfyllnad vid föräldraledighet och den allt viktigare avtalspensionen. Det ökande missbruket av tillfälliga anställningar leder dessutom till ett svagare anställningsskydd för allt fler.

Det finns inga skäl för de fackligt aktiva att klä sig i säck och aska. Argumenten för fackligt medlemskap är starkare än någonsin. Fackavgiften är den billigaste försäkring som tänkas kan. Det är en försäkring som ger omedelbar utdelning. För några hundralappar i månaden är medlemmen garanterad del i löneutvecklingen, anställningsskydd och framtida pension.

Men hur goda argumenten än är så är de till föga hjälp om de inte förs ut med pedagogisk kraft. Fackligt medvetande uppstår inte av sig själv. Det måste byggas upp genom oavbruten agitation och medlemsvärvning. Fackets styrka beror av att de aktiva medlemmarna för dess talan på varje arbetsplats.

Konsten att organisera måste uppövas och uppvärderas
Närvaro, tillgänglighet och tydlighet är nyckelorden i allt fackligt organisationsarbete. Facket behöver finna arbetsformer som leder till att nyrekryteringen blir en självgående process. Konsten att organisera måste både uppövas och uppvärderas.

Den läxan kunde de fackliga pionjärerna utantill. Men den behöver läras in igen. Att lyfta fram organiserandets svåra konst måste bli en av LO-kongressens huvuduppgifter.