Arbetsdomstolens ordförande Michaël Koch har på regeringens uppdrag utrett de kommunala bostadsföretagens framtid. Betänkandet som lämnades i förra veckan är i många avseenden en märkvärdig produkt.

Mest uppseendeväckande är att här har vi nu en hög svensk jurists ord på att EU-rätten är godtycklighet satt i system. Lika förvånande är att denne jurist verkar tycka att rättsosäkerheten är helt i sin ordning. På annat sätt går det nämligen inte att förstå de juridiska resonemang som utredaren för.

Utredaren konstaterar först att bostadspolitiken är varje medlemsstats ensak, men påstår ändå att det inte går att utesluta att den bostadpolitik, som vi har fört under efterkrigstiden och forsatt att föra sedan medlemskapet i EU kan hamna i motsättning till EU-rätten statsstödsregler. Vad konstigt att ingen alls kände till detta problem innan ljuset gick upp för Koch.

Ingen vet i förväg hur EU-lagarna ska tolkas
Märk väl. Koch säger sig inte vara säker på att en sådan konflikt finns. Han säger bara att en viss risk finns. En risk som består i att ingen kan veta vilken slutsats kommission och EU:s domstol skulle komma till om frågan ställs på sin spets.

Vad utredaren utan omsvep erkänner är alltså att EU-lagstiftningen är så oklar att ingen i förväg kan veta vad den innebär för bostadspolitiken. Men han godtar utan att blinka att denna oklarhet ger tjänstemän och jurister rätt att på eget bevåg bestämma vad som ska gälla för medlemsländerna. Och han drar sig inte för att förorda en långtgående svensk anpassning till vad han tror men inte vet att EU-byråkraterna möjligen kan tycka.

Domstolarna ska inte ge lagen den innebär som behagar dem
Ett sådan ordning är oförenlig med demokratiska principer. I en demokrati är det alltid de politiskt valda som stiftar lag. De dömande instanserna ska inte kunna ge lagen den innebörd de behagar. De ska tillämpa lagen, men inte formulera den. I det senare fallet handlar det om en administrativ justis som vi brukar förknippa med diktaturer.

Många framstående EU-jurister menar att Michaël Kochs tolkning av EU-rätten är uppåt väggarna. De anser att medlemsländerna mycket väl kan tillhanda-hålla alla medborgare bostäder som hyrs ut enligt självkostnadspris. Till stöd för sin uppfattning kan de åberopa en aktuell EG-dom.

Förmodligen har dessa kritiker av Koch rätt. Men inte heller de kan vara helt säkra. Blotta detta faktum visar hur omfattande rättsosäkerheten inom EU är.

Medlemsländerna har idag stor frihet att utforma sin bostadspolitik. Om någon inskränkning av denna frihet alls ska aktualiseras så är det inget som politiserande EU-byråkrater eller domare kan bestämma. Sådana beslut kan bara fattas av ministerrådet efter noggrann utredning och efter medgivande av de nationella parlamenten, vilket de aldrig lär få. Alla andra tillvägagångssätt är att acceptera att rättsosäkerheten upphöjs till norm.

Koch föreslår i sak en bostadspolitisk omläggning som innebär införandet av marknadshyror. Han vill inte själv gå med på det, men det blir följden av hans förslag att hyrorna i attraktiva bostadslägen under en tioårsperiod ska kunna höjas nominellt med 70 procent eller realt räknat med 38 procent.

Den enda rest han vill behålla av bruksvärdessystemet är att ingen privatvärd – eller för den delen kommunal värd – ska ha rätt att höja hyrorna mer än så. Det ska bli tillåtet att skinna hyresgästerna, men inte hur mycket som helst.

Vad utredaren egentligen föreslår är en omfattande social utrensning i alla större svenska städer. Med införandet av marknadshyror kommer det att bli omöjligt för låginkomsttagare, barnfamiljer med måttliga inkomster och pensionärer att behålla eller skaffa en bostad i städernas kärnor. Dagens blandade upplåtelseformer ska ersättas med ett system där lägenheterna i efterfrågade lägen uteslutande går till dem som kan betala mest. Ingen annan fördelningsprincip än plånbokens storlek ska finnas.

Allmännyttan ska bli vinstdrivande
Utredaren nöjer sig inte med detta. Han vill därutöver att de allmännyttiga bostadsföretagen ska sträva efter vinst och att vinsterna ska kunna delas ut till kommunen, istället för att användas till att sänka hyrorna för boende.

Förslaget kan säkert tilltala en del borgerliga politiker. Vem minns inte hur den förra borgerliga regimen i Stockholms stad med en oerhörd cynism bokstavligen stal 35 000 kronor av varje boende i allmännyttan genom att slakta bostadsföretagens reperationsfonder?

Föga förvånande har finansmarknadsminister Mats Odell sagt sig vara tilltalad av en lösning där kommunerna kan använda allmännyttan som ett beskattningsobjekt.

Allmännyttan ägs av kommunerna men den fungerar som ett kooperativt boende genom att hyrorna inte är högre än vad som krävs för att klara drift och underhåll. Genom bruksvärdessystemet bidrar också allmännyttan till att pressa hyrorna i de privatägda fastigheterna – det finns en gräns för hur stora vinster privatvärdarna kan göra på hyresgästerna.

Marknaden kan inte lösa bostadsproblemen
På borgerligt håll vill man gärna framställa låga hyror beräknade efter självkostnadsprincipen som ett hinder för nyproduktionen. Det är nonsens. Det är fullt möjligt att ordna ett bostadsfinansieringssystem som både gynnar nyproduktion och slår vakt om självkostnadsprincipen.

Det kräver ett mått av social ingenjörskonst men framför allt en politisk vilja. Orsaken till att vi har en tilltagande bostadsbrist i våra storstäder är en kolartro att marknaden kan lösa alla bostadsproblem. Det har den aldrig gjort och det kommer den aldrig att göra.