Presentationen av vårbudgeten är av tradition den tidpunkt då regeringen lägger fast riktlinjerna för den ekonomiska politiken på några års sikt. Av det skälet ses vårbudgeten som mer väsentlig än höstbudgeten, vilken sällan innehåller något nytt.

Den som letar efter nytänkande i årets vårbudget blir dock besviken. De enda konkreta förslag som aviseras är en framtida inkomstskattesänkning för medelinkomsttagare plus visst stöd till pensionärer.

Visserligen talar regeringen allmänt om att den vill öka anslagen till vård, skola och äldreomsorg. Men utfästelserna är än så länge noll värda, eftersom regeringen helt fräckt räknar kommunernas kompensation för inflationen som reformutrymme, vilket ju inte innebär några friska pengar.

Alliansregeringen har haft tur med ekonomin under sina två första år. Under perioden har det rått en oavbruten högkonjunktur. Följden är en betydande sysselsättningsökning. Regeringen vill se den som ett resultat av den förda politiken, fast den helt beror av utländsk draghjälp.

Nu sätts regeringens handlingskraft på prov
Nu går den internationella ekonomin in i en avmattningsperiod. Regeringens förmåga prövas därmed på allvar. Det är ju först när konjunkturen viker som en regerings handlingskraft sätts på prov.

Om vi får tro på regeringens egna prognoser så räknar den med att den höga arbetslösheten ska bestå. I februari 2007 var, enligt den ILO-definition regeringen föredrar, den öppna arbetslösheten 6,4 procent. I februari 2008 – efter års högkonjunktur – hade den bara minskat med 0,3 procent. Och för nästa år räknar regeringen i vårbudgeten att den ligger kvar på 6,1 procent.

Klarare än så kan det inte sägas. Regeringen tänker slå sig till ro med en fortsatt hög arbetslöshet. Den har under sin tid vid makten bara klarat av att sänka den med några tiondelar och tror sig inte kunna komma längre.

Regeringen har misslyckats med arbetslösheten
Regeringen låtsas dock som om det regnar. I sin propaganda fortsätter den att orda om att den vill minska vad den kallar utanförskapet. Men den enda meningsfulla innebörd som går att ge uttrycket är att mäta hur arbetslösheten förändras och om de som står längst ifrån arbetsmarknaden lyckas öka sina chanser att ta sig in.

På ingen av dessa centrala punkter har regeringen lyckats. Allra värst är att de som har svårt att ta sig in på arbetsmarknaden har lika svårt som tidigare att göra det. Antalet långtidsarbetslösa är lika många som förr, antalet undersysselsatta är oförändrat högt och antalet anställda med tillfälliga jobb är detsamma.

Regeringens tal om utanförskapet är inget annat än en cynisk förevändning för att försämra levnadsvillkoren för dem som redan lever under knappa betingelser.

De mest utsatta drabbas hårdast
Den delen av sitt program har regeringen genomfört med stor brutalitet. Försämringarna av a-kassa, sjukersättning och förtidspensioner har utformats så att de drabbar de ekonomiskt mest utsatta allra hårdast. Men deras chans att få ett arbete har inte ökat. De bestraffas ekonomiskt, men deras ”utanförskap” består.

Finansminister talade uppgivet vid presentationen av vårbudgeten om att vi får räkna med ökad arbetslöshet och sjunkande tillväxt de närmaste åren. Idén att regeringen genom en aktiv politik kan motverka konjunkturnedgången föll honom inte in. Det är en handlingsförlamning som kommer att stå det svenska folket dyrt.