Den tyske statsvetaren Fritz Scharpf varnar i en intervju i LO-Tidningen nummer 11 för att EU-domstolen har utvecklats till en illegitim politisk domstol. Han anser därför att medlemsländerna inte behöver godta dess domar när de uppenbart är i konflikt med vad EU beslutat eller med nationella lagar som rimligen inte kan falla inom EU:s kompetens. Liknande åsikter har han framfört i den tyska debatten.

Uttalandet är uppseendeväckande. Scharpf är en av Tysklands mest aktade samhällsforskare, honorerad med den tyska förbundsdagens förtjänsttecken för sin EU-forskning. Det är alltså ingen lättviktig EU-kritiker som ifrågasätter EU-domstolens legitimitet.

Bakgrunden till Scharpfs kritik är några aktuella rättsfall. Dels de i Sverige kända Viking- och Lavalmålen, dels en EU-dom som tvingar Österrike att ta in utländska studenter vid de egna universiteten i en sådan omfattning att man tvingas sparka ut det egna landets elever.

Nu har EU-domstolen än en gång kört över en medlemsstat i ett arbetsrättsmål, det så kallade Rüffertmålet. Den här gången gäller det den tyska delstaten Niedersachsen som vid offentlig upphandling krävt att ett polskt byggföretag ska betala inom delstaten gängse lön.

Polska byggfirman betalade mindre än hälften av avtalsenlig lön
EU-domstolen anser att delstatens lag inte är förenlig med EG-fördragens bestämmelse om fri rörlighet för företag som utstationerar arbetstagare. Domstolen anser att kravet på avtalslön berövar den polska byggfirmans den konkurrensfördel som består i att den kan betala lägre lön än andra företagare.

Nu betedde sig den polska byggfirman värre än så. Den betalade mindre än hälften av den lagstiftade minimilönen. Men lika lite som i Lavalfallet bryr sig EU-domstolen om vad som verkligen hänt. Att det polska företaget flagrant brutit mot tysk lag om minimilöner anser EU-domstolen ovidkommande, eftersom domen riktar sig mot den offentlige upphandlarens krav på avtalsenlig lön, som i detta fall var tre gånger högre än vad företagets anställda fick.

Rätten för en offentlig upphandlare att kräva av utländska företag att de ska betala avtalsenlig lön finns fastslagen i en ILO-konvention, som tio av EU:s medlemsländer undertecknat.

EU-domstolen sätter sig därmed inte bara över tyska lagar. Den sätter sig även över internationella konventioner som utarbetats inom FN-systemet. EU-domstolen anser sig ha rätt att förbjuda medlemsländerna att som självständiga stater delta i FN. Vem har givit domstolen denna makt? Med vilken rätt tror sig EU-domstolen kunna överpröva FN-beslut?

Rättsordning i förfall
Rüffertdomen liksom Lavaldomen visar på en rättsordning i förfall.

Det ena problemet är att EU-domstolen uppträder som en politisk domstol, som kör över beslut som fattats i ministerrådet. Avsikten med utstationeringsdirektivet är ju att förhindra att utländska gästarbetare exploateras. De ska inte tvingas acceptera lägre lön än den som gäller i det land där de arbetar. Direktivet är dessutom ett minimidirektiv. Det betyder att varje medlemsstat har rätt att införa mer ambitiösa regler än vad som anges som minimum.

Den andra frågan gäller om medlemsländernas arbetsrätt alls faller inom EU-rättens kompetens så länge den nationella lagstiftaren behandlar alla företag och löntagare lika.

Efter Rüffertdomen kommer kraven på att Sverige inte ska ratificera Lissabonfördraget att växa i styrka. Vi måste få till stånd ett tydligt klarläggande om att vi själva bestämmer över hur arbetsrätten ska utformas.

De svenska förhandlarna har varit flata och godtrogna
Det är något som vi borde ha krävt långt tidigare, har under flera år hävdats på denna ledarsida. De svenska förhandlare som deltagit i de långvariga diskussionerna om ett nytt EU-fördrag, först döpt till utkast till konstitution och numera kallat Lissabonfördraget, har uppträtt med enastående godtrogenhet och flathet.

Vi borde med skärpa ha slagit fast att vi inte accepterar att EU-rätten tar över svensk grundlag, eller kan inskränka vår strejkrätt eller begränsa våra kollektivavtal. Då hade vi sluppit att hamna i det rättsliga skymningsläge vi nu befinner oss i.
Den svenska riksdagen tänker i slutet av detta år ratificera Lissabonfördraget med ett enkelt beslut, inte genom att som grundlagen föreskriver hålla ett mellanliggande val eller anordna en folkomröstning.

Skälet till att riksdagsmajoriteten anser sig kunna bortse från grundlagen är att den hävdar att det nya fördraget inte påverkar ”principerna för statsskicket.” Men det är en ohållbar uppfattning, påpekar Uppsala universitet i ett starkt kritiskt remissvar på regeringens förslag. Om man med principerna för statsskicket bara menar att EU ännu inte har synpunkter på att vi är en konstitutionell monarki, med flerpartisystem och fria val, så kan man förstås hävda att dessa inte påverkas, heter det i remisvaret med en närmast sarkastisk formulering.

Att runda grundlagen vore att kapitulera inför politiserande EU-jurister
Men om vi ser till verkligheten som den är, så påverkas naturligtvis statsskicket genom att det nya fördraget avskaffar medlemsländernas vetorätt på ett stort antal områden, genom att EU:s kompetens utvidgas till sådant som energipolitik, straffrätt, gemensamt försvar och inte minst genom att EU-rättens överhöghet skrivs in i protokollet. Det handlar om en omfattande överföring av maktbefogenheter – en överföring vars konsekvenser vi idag inte kan överblicka.

Universitet tar inte ställning om vi ska ratificera Lissabonfördraget eller ej. Men i remissvaret slås fast att respekten för vår egen grundlag fordrar att ett ställningstagande sker i de former som stipuleras i denna. Att se vår egen grundlag som ett rundningsmärke vore den definitiva kapitulationen inför politiserande EU-jurister.