Inför valet 2006 anklagade Maud Olofsson och Fredrik Reinfeldt Ams generaldirektör Bo Bylund för att vara en socialdemokratisk valarbetare, som de tänkte göra sig av med om de fick chansen.

Angreppen motiverades med att Bo Bylund dristat sig att spå att arbetslösheten skulle minska under hösten 2006. Det var inget märkvärdigt med det. I Ams uppgift ingick att göra prognoser för hur arbetsmarknaden kommer att utvecklas.

I efterhand kan vi konstatera att Bo Bylund tog miste. Han underskattade kraftigt den snabba sysselsättningsökning som skedde valårets höst. Om man alls kan klandra honom för något var det alltså att hans prognos var för försiktig.

Fredrik Reinfeldt och Maud Olofsson borde be om ursäkt
Att regeringen under en upphetsad valrörelse tar heder och ära av generaldirektörer som gör sitt jobb är något som väl får sägas ingå i deras arbetsvillkor. Men Olofssons och Reinfeldts utfall gick långt över anständighetens gräns. Om de haft minsta skam i kroppen skulle de bett om ursäkt för förlöpningen.

Något sådant har inte fallit dem in. Istället meddelade regeringen i förra veckan att den sparkat Bylund från sitt jobb. Arbetsmarknadsministern förnekade kategoriskt att petningen hade politiska skäl. Ett påstående som ingen tror på.

Nu är det i och för sig inget klandervärt att en regering vill byta ut generaldirektörer innan deras förordnaden går ut. Den rätten måste varje regering ha. Om regeringen anser att en ny person är bättre lämpad att genomföra dess politik måste den kunna besluta om ett ledningsbyte.

Det som gör den nuvarande regeringens agerande så pinsamt är inte detta utan med vilket hyckleri den hanterar utnämningsmakten. Inför valet talade den om öppna ansökningsförfaranden, om kandidaturval baserat på förtjänst och skicklighet och om att avgångna politiker inte kunde räkna med förtur till statliga toppjobb.

Moderata politiker får toppjobb
Eter valet har den i rask takt utsett m-politiker som Chris Heister, Per Unckel och Mikael Odenberg till höga statliga befattningar. Tillsättningarna har förberetts i hemlighet. Några motkandidater har inte funnits.

Regeringen har därmed i handling erkänt att personer med lång erfarenhet av politiskt arbete inom riksdag och departement kan vara väl så kvalificerade för statliga chefsjobb som förment opolitiska ämbetsmän.

Det är vad socialdemokrater alltid har hävdat, och det är välkommet att alliansregeringen efter en del piruetter nått fram till samma insikt.