SISTA ORDET. Näringsminister Maud Olofsson har tillsammans med postens ledning under nästan ett års tid planerat ett samgående med den danska posten. Pådrivande har varit postens styrelseordförande Marianne Nivert, vilken som Teliachef var medansvarig för den havererade fusionen med Telenor.

Uppgörelsen har förberetts i största hemlighet, trots att den gäller en grundläggande samhällsfunktion. Inga offentliga utredningar finns. Ingen allmän debatt har ägt rum. Topp-politiker och företagsledningar på båda sidor av Sundet behandlar offentlig egendom som om den vore deras privata.

Långsam process
Underligt nog verkar inte många uppröras av detta. Från demokratisk synpunkt är hanteringen förkastlig. Förutsättningarna för ett samgående mellan Telia och Telenor prövades trots allt noga i den offentliga debatten – och ju längre diskussionen fortgick desto mer tvivelaktig framstod affären. I dag är det få som ångrar att den inte blev av.

Vid presskonferensen den första april när affären presenterades sprutade Maud Olofsson ur sig floskler om att samgåendet är ett sätt att möta de globala hoten mot posten.

Man kan undra vad hon tänkte på. Tror hon att internationella riskkapitalister står i kö för att starta konkurrerande brevbäring i Sverige? Varför inte låta dem försöka i så fall? Det räcker med att ställa krav på att de ska åta sig att liksom posten svara för brevbäring över hela landet så lär deras intresse vara obefintligt.

Vaga vinstbesked
Vid alla större företagsfusioner brukar de ansvariga förespegla stora samverkansvinster. Sådana utlovades även vid veckans presskonferens. Men beskeden om hur dessa vinster skulle uppstå var ytterst vaga. Det blir väl som vanligt. Talet om synergieffekter visar sig i efterhand vara tomt prat.

De svenska och danska regeringarna säger att siktet är inställt på att om några år börsnotera det svensk-danska postbolaget. En finansnisse vid svenska posten sa sig tro att postaktien kan bli en lika populär folkaktie som Teliaaktien. Det var en lösmynt själs bekännelse. Telias börsnotering var ett utstuderat sätt att lura av småsparare deras pengar. Men det tricket lär vara svårt att upprepa.

Till och med gett vinst
Posten har de senaste årtiondena tvingats krympa. En utvecklingsmöjlighet försvann när posten förlorade postgiro och bankrörelse. Staten valde att satsa på Nordbanken, numera Nordea, och den satsningen har ju varit framgångsrik i så motto att Nordea lika bra som andra storbanker skinnar kunderna på pengar.

För posten har det återstått att koncentrera sig på den gamla kärnverksamheten, att bära ut brev och paket. Och det har den lyckats bra med, trots hård konkurrens när det gäller hanteringen av företagspaket och större försändelser. Under senare år har till och med posten lämnat en blygsam vinst till statskassan.

Inget borgar för lyckligt slut
Inom EU har fattats beslut om att postmarknaderna ska avregleras fullt ut 2011. Att detta skulle leda till förbättrad postservice förefaller inte troligt. Snarare verkar avsikten vara att ge regeringarna en politisk ursäkt att dra ned på ambitionerna för den dyrbara nationella postservicen till alla hushåll. Det blir ju följden när privata aktörer tillåts koncentrera sig på de lönsamma kunderna och strunta i de andra.

En väl dyster prognos? Vi får väl se. Men resultatet av avregleringen kan mycket väl bli att EU-medborgarna får betala ett högre pris för en sämre postservice.