Minskande medlemstal är ett problem för facken i hela världen. Demokrati eller diktatur spelar ingen roll – facken har tappat medlemmar de senaste decennierna.

Det fackliga medlemsraset i Sverige har fått stor uppmärksamhet. Problemen skylls den borgerliga regeringens höjda a-kasseavgift, men har även långsiktiga strukturella orsaker.

Att den sjunkande anslutningsgraden är ett internationellt fenomen konstaterar redaktören Craig Phelan i boken Fackföreningarnas förnyelse, med undertiteln Trender och framtidsutsikter i 34 länder.

Pengarna rör sig
Han visar att det är svårt att sammanfatta utvecklingen, eftersom varje facklig organisation möter det egna landets politiska och juridiska möjligheter och utmaningar: ”Det är denna diversifiering som gör förståelse av världsvida trender i facklig utveckling så svår och förutsägelser om framtida möjligheter så problematiska”. Medan kapitalet globaliseras, arbetskraften blir allt mer rörlig är den fackliga traditionen i stor utsträckning nationell.

Fackliga strukturer och mål reflekterar landets unika historiska utveckling. En sak är dock gemensam i denna världsvida utblick: Organisationsgraden går bakåt i nästan alla länder!

I både diktaturer och demokratier
Det gäller västliga välfärdsländer, som sedan 1970-talet haft vikande sysselsättning och permanent hög arbetslöshet, men också utvecklingsländer med snabb tillväxt och växande välstånd. Det gäller diktaturer såväl som demokratier. Länder med borgerliga regeringar och sådana med socialdemokratiska uppvisar samma tendens. Och när medlemstalen rasat är det svårt att komma tillbaka.

Med konservativa Margret Thatcher och John Major som premiärministrar halverades den brittiska anslutningsgraden – och den har inte börjat växa igen under Labours Tony Blair eller Gordon Brown. Följden blev att de brittiska fackföreningarna spenderade mer pengar på administration än vad medlemsavgifterna gav mellan 1988 och 1997.

Två exempel
I länder som infört marknadsliberala reformer ses många gånger facket som ett hinder mot den fria marknaden, och det har lett till ett hårdhänt motstånd mot facklig organisering.

Det finns dock två exempel på sådana länder där anslutningsgraden temporärt vuxit: Sydafrika efter apartheid och Taiwan som införde ett socialförsäkringssystem som krävde facklig anslutning.

Men utvecklingen är i stort antal samstämmig. Världskartan visar att den fackliga anslutningsgraden minskar världen runt.

Eftersom trenden är gemensam i länder med helt olika strukturer och förutsättningar blir det svårt att hitta förklaringar och motåtgärder, även om försök har gjorts.

Ett är att genom sammanslagningar få mer resurser, som tyska Verdi. Det har inte lyckats särskilt väl, även om författarna hävdar att förnyelsen demokratiserat facket eftersom den tvingat fram nya verksamhetsformer.

Inte mycket kvar
Ett annat, med en tydlig start i USA, har varit att satsa stora resurser på organisering. Minst 30 procent av den fackliga budgeten skulle satsas på organisering, utan andra påtagliga resultat än att den fackliga anslutningsgraden sjönk ytterligare.

Egentligen är det logiskt. Om en tredjedel av budgeten satsas på de motsträviga blir det inte mycket över för att leverera resultat till de betalningsvilliga, som besvikna lämnar en impotent organisation.

Även det politiska inflytandet har minskat. Banden till socialdemokratin har klippts i Danmark och Storbritannien från olika utgångspunkter. Det tyska facket har sedan andra världskriget haft både socialdemokrater och kristdemokrater i ledningen, utan att få ett avgörande politiskt inflytande.

I Australien genomförde den konservativa regeringen marknadsliberala reformer som försvagade facket, men har inte ändrats av den nytillträdda Labourregeringen. I Chile har en socialdemokratisk regim svårt att leva upp till löften om att ta tillbaka liberaliseringar av arbetsmarknaden. I Frankrike försöker presidenten kväsa fackets inflytande över en stel arbetsmarknad, med dyra privilegier för fast anställda i medelåldern.

Facket i länder ”där både fackliga federationer och kollektivavtalsförhandlingar är starkt centraliserade och staten spelar en viktig roll i arbetsmarknadsrelationerna” har klarat sig betydligt bättre, vilket kan vara en fingervisning för facken inför framtiden. Globaliseringen har pågått länge, men hittills inte avsatt särskilt tydliga resultat i de fackliga organisationerna.

Fotnot: Craig Phelans bok är inte översatt till svenska, den engelska titeln lyder Trade Union Revitalisation: Trends and Prospects in 34 Nations. Den gavs förra året ut av Peter Langs förlag, Oxford.sdf.

FAKTA: Facklig organisationsgrad

  1980 2006
Västeuropa    
Sverige 78 77 (73 procent 2007)
Danmark 75 69
Norge 57 53 (år 2004)
     
Irland 57 36 (år2004)
Österrike 57 33 (år 2005)
Italien 50 33
Storbritannien 52 28
Tyskland 35 18
Nederländerna 35 21
Frankrike 18 7
     
Östeuropa 1995 2000
Ryssland 69 (år 1996) 52 (år 2001)
Slovenien 49 41
Slovakien 57 40
Turkiet 34 33
Bulgarien 41 26 (år 2003)
Tjeckien 41 24
Ungern 25 (år 1998) 20 (år 2002)
Lettland 63 20 (år 2001)
Estland 27 15
Polen 33 15 (år 2001)
Litauen 15 (år 1998) 11 (år 2002)
     
Amerika 1980 2000
USA 23 12 (år 2006)
Kanada 35 30 (år 2005)
Mexiko 30 (år 1985) 20
Brasilien 23 (år 1990) 16 (år 1999 inkl. informell sektor)
     
Oceanien 1980 2006
Australien 49 20
Nya Zeeland 53 (1985) 22 (2005)
     
Asien 1980 2003
Japan 31 19 (2005)
Sydkorea 20  14 (2002)
Taiwan 26 38
     

Faktakälla: Anders Kjellberg, Lunds universitet samt viss egen bearbetning.

Läs också: artikeln "Brittiska facket är redo att ta fajten", 28/3 2008

Läs också: artikeln "En ny facklig jätte gör världsentré", 28/3 2008

Lars-Olof Pettersson
Skriv ett e-postbrev till redaktionen