Vid denna månads slut beräknas 470.000 personer ha gått ur a-kassan. Sedan den borgerliga regeringen tillträdde har i genomsnitt 26.000 personer per månad lämnat a-kassorna. Och medlemsflykten fortsätter, om än i långsammare takt. Till sommaren kommer över en halv miljon personer att ha försvunnit från a-kassorna.

En del av dem som lämnat a-kassan har gjort det därför att de bara har en kort tid kvar till pension eller har trygga jobb. Det rör sig om personer med god ekonomi som smiter från en i deras ögon onödig hushållsutgift. Det kan de göra därför att deras arbetslöshetsrisk är obefintlig.

Men de allra flesta som lämnat a-kassan har gjort det därför att de inte har råd med den höga egenavgiften. Det rör sig oftast om personer med låga inkomster, tillfälliga jobb eller deltidsanställningar.

Inför valet lovade den borgerliga alliansen att införa en obligatorisk a-kassa. Varför ett obligatorium var angeläget lyckades den aldrig förklara. De relativt få personer som då stod utanför kunde ju utan besvär om de så ville gå in i en a-kassa.

Idén om ett obligatorium verkar regeringen nu ha övergett. Det kan man förstå. Det måste finnas någon gräns för cynismen. När man först tvingat bort en halv miljon från försäkringen, kan man inte gärna åter tvångsansluta dem utan att förbättra de ekonomiska villkor som var orsaken till utträdet.

A-kassan är överbeskattad
Statsfinansiellt är a-kassan överfinansierad. De senaste tjugo åren har försäkringen betalats med en arbetsmarknadsavgift om drygt fyra procent. Inkomsterna från avgiften har varit betydligt högre än kostnaderna för försäkringen. Överfinansieringen har blivit ännu mer påtaglig sedan egenavgifterna höjts och avdraget för fackavgiften slopats.

Jämfört med den ordning som gällde tidigare tar regeringen ut mellan 15 och 20 miljarder kronor mer än vad som behövs för att täcka kostnaderna för försäkringen. A-kassan är därmed överbeskattad. Överskotten har regeringen använt bland annat till att sänka förmögenhetsskatter och införa skattesubventionerade pigor åt överklassen.

Regeringen har därmed brutit det underförstådda kontrakt som gällt för a-kassan. Innebörden av detta har ju varit att löntagarna avstått en del av löneutrymmet för att via arbetsmarknadsavgiften betala en rättvis och solidarisk a-kassa. Nu tvingas löntagarna att avstå allt mer pengar till en allt sämre försäkring.

De sänkta ersättningarna från a-kassan har dessutom drabbat dem som har tillfälliga jobb och osäkra anställningar hårdast. Genom försämringar av las har regeringen gjord det lättare för arbetsgivarna att korttidsanställda folk. Många jobb, inte bara i säsongsberoende branscher, har tillkommit därför att de anställda kan sägas upp med kort varsel.

Men det är just de som tvingas ta dessa jobb som regeringen med brutal inkonsekvens straffar extra hårt genom att radikalt sänka deras ersättningar från a-kassan.

Socialdemokraterna måste komma med klara besked
Socialdemokraterna har lovat att reformera a-kassan vid en valvinst. Men förutom att lova höjda tak i försäkringen har partiet bara gett vaga besked om vad det vill göra. Det duger inte.

Nyckelfrågan är förstås hur finansieringen ska ordnas om egenavgifterna ska kunna sänkas till tidigare nivå. En tänkbar lösning är ett fonderat system finansierat med arbetsgivaravgifter.

Tekniskt sett bör inbetalningarna till fonden ge överskott i goda tider så att utbetalningarna i dåliga tider kan klaras av utan att ersättningarna behöver sänkas. Fonden kommer då att fungera motkonjunkturellt. Fonden bör administreras utanför statsbudgeten. Det ska var otillåtet att använda kapitalet till andra ändamål än a-kassan.

Fördelen med en a-kassa knuten till en fristående fond är att systemet skulle bli både stabilt och legitimt. Vi skulle få en försäkring värd namnet, som dessutom var skyddad för angrepp från klåfingriga politiker.