KOMMENTAR. Förra året förlorade de svenska facken 180.000 medlemmar. Medlemstappet var störst för LO-förbunden, 130.000 medlemmar. TCO-förbunden minskade med 50.000 och Saco-förbunden med 6.000.

För LO blir medlemsraset extra högt till följd av många arbetaryrken inom industrin försvunnit. Effekten av strukturomvandlingen har pågått länge. För LOs del betyder den ett medlemstapp om 25.000 per år.

Den främsta orsaken till att många fackförbund tappar medlemmar är dock utan tvivel regeringens antifackliga politik. Efter de stora egenavgiftshöjningarna i a-kassan har blivit dyrt att vara med i både facket och a-kassan.

Trodde tvärtom
En del medlemmar har uppenbarligen sett sig tvungna att välja mellan fackmedlemskap och a-kassemedlemskap. Värt att notera är att antalet personer som lämnat a-kassan är dubbelt så många som de som har lämnat facket. Regeringen har förmodligen spekulerat i att effekten av egenavgiftshöjningen skulle bli den motsatta: att betydligt fler skulle lämna facket än a-kassan.

Medlemstappet är störst inom de LO- och TCO-förbund vars medlemmar arbetar inom den privata tjänstesektorn. De flesta har låga löner, många är deltidsanställda eller har tillfälliga jobb och deras arbetslöshetsrisk är stor. Just dessa grupper drabbas extra hårt av regeringens politik. Det sker genom att de påtvingas en egenavgift i a-kassan som är dubbelt så hög som för akademiker.

Stora inkomstskillnader
Regeringens utformning av a-kassereglerna är ett hån mot allt vad solidaritet heter. De som sitter på trygga jobb får en lägre avgift, men kan ändå räkna med att de på otrygga jobb med sina skatter ska betala den välfärd som de välsituerade får ut allra mest av. Många lågavlönade med påtvingad deltid eller periodvis arbetslöshet har ofta en snittinkomst på mellan 10.000 och 15.000 kronor i månaden.

För dem  är en a-kasseavgift om 400 kronor plus en fackavgift om några hundra konor en kännbar utgift. En högavlönad akademiker som slipper undan med 200 kronor i a-kasseavgift märker knappt av utgiften.

Betalar tre gånger om
En absurditet i den nya a-kassan är att försäkringen är trippelbeskattad. Först tas ut en arbetsmarknadsavgift som i sig mer än väl täcker kostnaderna för försäkringen. Därefter tas ut en förhöjd egenavgift som betalas fullt ut med beskattade pengar (till skillnad från sjukförsäkringen) och slutligen dras inkomstskatt på försäkringen när den utnyttjas.

Till råga på allt har alliansregeringen också slopat rätten att dra av fackavgiften i deklarationen. Ingen borgerlig regering i modern tid har gått in lika målmedvetet som dagens för att försvåra fackligt arbete. Inte ens regeringen Carl Bildt gick lika långt. Fackets uppgift är att försvara alla medlemmars löner och anställningsvillkor. Den borgerliga regeringen tycker att facket lyckats alltför väl med detta. Alliansen ser därför som en huvuduppgift att försvaga facket och allra mest de fack som organiserar dem som har lägst lön, hårdast jobb och osäkrast anställningar.

Medveten försämring
Försämringarna av a-kassan motiveras inte av statsfinansiella skäl. Försäkringen är ju redan skattetekniskt överfinansierad. Försämringen beror på att den borgerliga alliansen vill skapa så dåliga villkor att många arbetslösa i ren desperation tvingas ta jobb till löner som knappt går att leva på.

På sätt skapas en lönepress nedåt på hela arbetsmarknaden. Regeringens mål är ett land med tilltagande löneskillnader och en växande låglönemarknad. Och för de riktigt rika införs skattesubventionerade pigor.