SISTA ORDET. Den parlamentariska klimatberedningen lyckades inte komma överens om ett mål för utsläpp av växthusgaser fram till år 2020.

De borgerliga partierna vill minska utsläppen med 38 procent, men då också räkna in åtta procent för insatser som gjorts i andra länder. Oppositionen ville inte gå med på en sådan bokföring utan krävde 40 procents minskning i Sverige.

På borgerligt håll anklagas oppositionen för överbudspolitik. Alliansens företrädare tycker det är självklart att vi ska kunna räkna med insatser utomlands, inte minst därför att de förmodligen är billigare om de görs i länder som inte har kommit lika långt som i Sverige.

Övermäktig frestelse att köpa sig fri

Men det är att göra det väl lätt för sig. Vi bör hålla isär våra nationella utsläppsmål från vårt miljöbistånd till utlandet. Detta av det enkla skälet att börjar vi tumma på den regeln kommer vi aldrig att nå målen på hemmaplan. Frestelsen att köpa sig fri kommer att bli övermäktig.

Däremot kan man undra om vi alls klarar av att uppnå målen med de styrmedel vi förfogar över idag.

Ett styrmedel – handeln med utsläppsrätter för storföretag – förfogar vi inte själva över. Reglerna för dessa beslutas överstatligt inom EU. Och erfarenheterna av systemet är inte uppmuntrande. Hittills har det fungerat så illa att utsläppen till och med ökat. Många ekonomer anser därför att en hög enhetlig koldioxidskatt inom hela EU på alla varor och tjänster vore en effektivare lösning.

De utsläpp vi egentligen kan påverka nationellt är de som kommer från bilar, bostadsuppvärmning och jordbruket.

Vi ska minska utsläppen med 17 procent
Här ska vi, om vi följer EU:s rekommendationer, minska utsläppen med 17 procent. Det är ett tufft mål, dels därför att det är högre än för andra EU-länder, dels och framför allt därför att våra utsläpp per capita redan är hälften så stora som i jämförbara EU-länder.

Men det borde gå att uppnå. Framför allt om vi under ett årtionde lyckas byta ut bilparken mot betydligt mer bränslesnåla bilar.

Men vad ska hända sedan? Vi bör hålla i minnet att utsläppsminskningen fram till år 2020 bara är ett blygsamt etappmål. Årtiondena därefter ska vi minska utsläppen med ytterligare 40 procent.

Den minskningen ska, som fp-riksdagsmannen Carl Hamilton påpekar i klimatberedningens betänkande, ske samtidigt som vi tänker påbörja avstängningen av de kärnkraftverk som faller för åldersstrecket. Vi ska fortsätta att reducera koldioxidutsläppen i samma takt som i dag och på samma gång ersätta halva elproduktionen.

Tid planera för ny kärnkraft
Inte mycket tyder på att vi går iland med den uppgiften. Vi borde därför redan nu planera för byggstart av nya reaktorer som kan ersätta dem vi ska stänga av under 2020-talet. Tiden är knapp. Uppförandet av ett nytt kärnkraftverk tar tio till femton år, räknat från beslut om projektering till driftstart.

En enda reaktor av det slag som nu byggs i Finland besparar atmosfären 10 miljoner ton koldioxid per år (jämfört med fossilbaserade kraftkällor). För svensk del motsvarar det en reduktion av våra koldioxidutsläpp med 14 procentenheter.

Vi kan också låta bli att ersätta dagens reaktorer när de tjänat ut. Men en sak är tämligen säker. Det blir då oerhört svårt för oss att klara klimatmålet utan att kraftigt sänka vår levnadsstandard. Varför ska vi försätta oss i en så omöjlig valsituation?