SISTA ORDET. Under förra valrörelsen tog Maud Olofsson heder och ära av Ams-chefen Bo Bylund. Hon anklagade honom för politiserad tjänsteutövning. Skummande av ilska sa hon att generaldirektörer av hans sort skulle en borgerlig regering rensa ut.

Ordval och tonfall förvånade. Vad som upprört Maud Olofsson var att Ams-chefen lämnat en sedvanlig rapport över arbetsmarknadsutsikterna, en prognos som Ams är skyldig att göra flera gånger om året.

Bylund förutsåg att arbetslösheten skulle minska under hösten 2006. I sin uppjagade sinnesstämning uppfattade Olofsson prognosen som ett beställningsarbete åt socialdemokraterna. I efterhand kan vi konstatera att Bylund tog miste på en punkt. Arbetslösheten minskade mycket snabbare under hösten än vad han räknat med. Men över denna felkalkyl har inte Olofsson visat sitt misshag.

Löftet om öppenhet har kommit på skam
Efter valet har Maud Olofsson som näringsminister och vice statsminister haft hand om flera utnämningar till statliga ämbeten. Hennes löfte om öppenhet har kommit på skam.

Regeringen har visserligen som den sa utannonserat vissa poster. Men det dröjde  inte länge förrän man införde sekretesstämpel av ansökningarna därför att man annars bara fick knäppskallar som sökande. Så gick det med den öppenheten.

Regeringen har inte heller dragit sig för att utse avgångna borgerliga politiker till höga poster. Några exempel är Per Unckel, Chris Heister och nu senast förre försvarsministern Mikael Odenberg. I samtliga fall har de fått jobben i en sluten process utan vare sig annonser eller motkandidater.

Utnämningen av Mikael Odenberg blev farsartad. I slutskedet anlitades en extern konsult. Hans enda uppgift var att bekräfta att Odenberg var den enda sökande och därför självklart den mest lämplige.

”Vad bråkar ni om?”
När Maud Olofsson i en radiointervju fick frågan om hur detta beteende stämde med vad hon sagt före valet sa hon irriterat att vad bråkar ni om, ni kan väl inte ifrågasätta Odenbergs kompetens. När reporten påpekade att det var inte det saken gällde utan på vilket sätt regeringen hade fattat sitt beslut, svarade Olofsson irriterat att vi funderade länge över olika namn och kom sedan fram till att Odenberg var den mest lämpade. Goddag yxskaft!

Det är ju i och för sig lugnande att höra att regeringen tänker sig för innan den fattar sina beslut. Ibland har man ju undrat om så är fallet, men nu har vi i alla fall vice statsministerns ord på att tänkande pågår.

Enda kruxet är att både Reinfeldt och Olofsson en vecka tidigare gav en helt annan bild utnämningen. De påstod då helt fräckt att de anlitat horder av externa konsulter för att välja ut och rangordna möjliga kandidater. Uppenbart är att båda två ljög. De insåg inte att den externa konsulten skulle ha kurage nog att tala om att han bara fick ett enda namn att välja på.

Reinfeldt och Olofsson valde att blåljuga
Min uppfattning är att det är regeringens sak att utse chefer i staten. Hur statsråden går tillväga och med vilka de rådgör måste kunna skifta från fall till fall. Som medborgare har man rätt att ställa ett överordnat krav: att statsråden sköter den ofta grannlaga hanteringen med seriositet och omsorg.

Det gjorde inte Reinfeldt och Olofsson. De valde att blåljuga när de fick besvärliga frågor om hur Odenberg utsetts. Varför inte upprätta en ”kravprofil” även för statsråd? I den kan stå att statsråden alltid ska hålla sig till sanningen. Det mår de i det långa loppet bäst av.