Svar till Johan Lindholm, Roland Ljungdell och Tomas Emanuelsson. Vi delar er förvåning och upprördhet över EG-domstolens dom i Lavalmålet. Det viktiga nu är att välja rätt metoder för att så snabbt som möjligt se till att det svenska kollektivavtalssystemet skyddas. Men det är inte tillräckligt! Domen påverkar löntagare i hela Europa, inte bara i Sverige.

För oss i LO:s ledning har det absolut viktigaste varit att så snabbt som möjligt be­gränsa domens skadeverkningar i Sverige. Numera är nästan alla eniga om att vi själva i Sverige kan begränsa effekterna av domen. Efter de inledande samtalen med regeringen kring den utredning som nu ska tillsättas för att modifiera Lex Britan­nia och utstationeringslagen är samstämmigheten stor.

Självfallet finns det olika uppfattningar om vad som ska göras, men viktigast är insikten att de nödvändiga åtgärderna kan genomföras av oss själva. Ingen kan numera gömma sig bakom ju­risterna i Luxemburg. Den som vill begränsa våra möjligheter att reglera förhållan­dena på svensk arbetsmarknad måste själv ta det politiska ansvaret för den ståndpunkten.

De politiska åtgärderna som behöver vidtas fritar självklart inte arbetsmarknadens parter från ansvar. Efter den första förtjusningen över domen hos vissa arbetsgivar­företrädare sker nu en tillnyktring. Arbetsgivarna börjar inse att det också ligger i deras intresse att vi har stabila regler för gästande fö­retagare och löntagare.

Makten ska inte ligga hos EU-domstolen
Men detta är inte tillräckligt! Makten över de politiska besluten på EU-nivå ska inte ligga hos EG-domstolen utan hos våra valda företrädare i Europaparlamentet och i de regeringar som sammanträder i ministerrådet. Därför måste vi analysera vad som krävs för att juristerna i EG-dom­stolen inte ska få möjlighet att styra utvecklingen i en helt annan riktning än de politiska organen pekat ut.
 
Det är helt uppenbart att det behövs en ökad tydlighet från EU-politikernas sida i parlamentet och i rådet. Juristerna i Luxemburg har i Lavaldomen helt bortsett från den så kallade ”Flexicuritydebatten” där Sverige och Danmark pekas ut som efter­strävansvärda exempel med  arbetsmarknadsmodeller som förenar en trygg och flexibel arbetsmarknad.

Domstolen har struntat i att politikerna genom det nyligen antagna tjänstedirektivet angivit att det är värdlandets regler som ska gälla för gästande företag. Domstolen har också helt blundat för att det i inledningen till utstationeringsdirektivet anges att direktivet inte syftar till att på nå­got sätt påverka den nationellt bestämda strejkrätten. Domstolen verkar heller inte ha brytt sig om det undantag för den svenska arbetsrätten som Sverige förhandlade fram i anslutningsfördraget.

Den allra viktigaste åtgärden är där-för att se till att vi i EU-valet 2009 får så många parlamentsledamöter som möjligt som är beredda att slåss för en ändring av utstationeringsdirektivet så att det tydligt framgår att det ska stärka – inte försvaga – löntagarnas ställning. I valet 2010 måste vi dessutom få en regering som är beredd att agera i samma syfte.

Juristerna måste underordnas den politiska makten
Den långsiktiga och principiella frågan gäller hur den juridiska maktutövningen inom EU ska utövas. Det kan inte ske i ett lufttomt rum.

Den måste underordnas den demokratiska makten. För att juristernas frihet ska minska måste det politiska beslutsfattandet inom EU bli effektivare.

Inom arbetarrörelsen har det alltid varit naturligt att sträva efter att utvidga demokratins och politikens verkningskrets. Målet har alltid varit att stärka det folkliga inflytandet över samhällsutvecklingen på bekostnad av alla typer av teknokratiska eliter. Så byggdes den svenska modellen med en stark offentlig och demokratiskt styrd sektor och en stark partssamverkan.

Samma grundläggande insikt om demokratins verkningskrets gäller också vårt förhållningssätt till EU. I och med medlemskapet i EU har det blivit möjligt att stärka den politiska och sociala dimensionen i Europa på bekostnad av andra krafter.

När EU nu har utvidgats till 27 medlemsstater blir det med dagens fördrag svårare att fatta politiska beslut. Om inget görs för att göra EU mer beslutskapa­belt riskerar vi att få fler beslut som fattas av jurister som inte tar intryck av folkviljan i Europa.

Den nya fördraget tar ställning mot illojal konkurrens
Med det nya fördraget får vi en rättighetsstadga som blir juridisk bindande. Där tas också en klar ställning mot illojal konkurrens mellan medlemsstaterna. Hade det nya fördraget funnits på plats vid tidpunkten för Lavaldomen hade utgången sannolikt blivit en annan. Domstolen hade då tvingats att väga in de starkare skrivningarna i det nya fördraget.

Att stoppa det nya för­draget för att undanta den svenska arbetsrätten är inte realistiskt eller ens önskvärt. Det är inte rimligt att agera mot ett för­slag som ger våra folkvalda mer makt. Varför göra en fråga som handlar om vänster och höger till en fråga om ja eller nej till ett fördrag som stärker löntagarna? Varför säga nej till ett fördrag som ger politikerna på Europa­nivå mer makt på be­kostnad av bland annat juristerna i Luxemburg? Varför stoppa ett fördrag med en rättighetsstadga där viktiga fackliga rättigheter finns in­skrivna?

Vill man att jurister och andra krafter utanför demokratins kontroll ska ha ökad makt över löntagare ska man agera för att stoppa fördraget. Vill man stärka demokratin och vårt politiska inflytande över vår framtid ska man rösta för det nya fördraget. Vi ska, precis som ni vill, göra allt för att begränsa Lavaldomens negativa effekter i Sverige men låt oss inte välja metoder som motverkar alla europeiska löntagares gemensamma intressen.

Läs  också: debattartikeln "Kräv undantag för den svenska modellen", 22/2 2008

Wanja Lundby-Wedin
LO:s ordförande

Erland Olauson
LO:s avtalssekreterare

Skriv till debattredaktören