KOMMENTAR. Förra valet fick sin särprägel genom att den borgerliga oppositionen för första gången i modern tid gick till val på en gemensam valplattform. Utan tvivel ökade därigenom det borgerliga regeringsalternativets trovärdighet.

Nu hade nog de borgerliga vunnit även utan ett gemensamt program. Det var snarare ”de nya moderaterna” än ”alliansen” som vann valet åt de borgerliga som Anne-Marie Lindgren påpekar i en analys på arbetarrörelsens tankesmedjas hemsida.

I efterhand kan också konstateras att alliansens valplattform inte sa hela sanningen om de borgerliga partiernas avsikter. I vissa fall fördes väljarna medvetet bakom ljuset.

Före valet lovade till exempel kristdemokrater och moderater sänkta bensinskatter. Efter valet höjde de dem. Före valet lovades en avskaffad fastighetsskatt. Efter valet infördes en ny fastighetsskatt.

Krävs handlingsutrymme
Så blir det lätt när fyra partier ska ge sken av en enighet som inte tål konfrontation med verkligheten. En gemensam valplattform är ingen garanti för att väljarna får klara besked om vilken politik som kommer att föras. I ett flerpartisystem som det svenska måste alltid finnas utrymme för kompromisser och omprövningar efter ett val.

Bildandet av alliansen har ökat kraven på att socialdemokrater, miljöpartister och vänsterpartister att inför nästa val redovisa en gemensam valplattform. Lars Ohly meddelade dock häromdagen att vänsterpartiet vill driva en egen profilerad valrörelse. Först efter en röd-grön valseger kan bli aktuellt att formulera ett gemensamt regeringsprogram, enligt hans mening.

Logiskt beslut
Ohly har fått kritik för sitt utspel. Men hans hållning är demokratiskt respektabel. På den röd-gröna sidan är man lika lite som på den borgerliga sidan ense i alla frågor. Det är först när väljarna sagt sitt som vi vet vilka regeringskombinationer som är möjliga och med vilken tyngd partierna kan kräva gehör för sina egna önskemål.

Ett vänsterparti som gått starkt framåt i nästa val kan vid en röd-grön riksdagsmajoritet kräva mer inflytande än ett vänsterparti som precis tagit sig över fyraprocentsspärren. I det sistnämnda fallet, får man väl förstå Ohly, kan vänsterpartiet till och med avstå från att ingå i regeringen även om de inbjuds att medverka.

Finns tydliga skillnader
Ju närmare valet vi kommer, desto mer kommer socialdemokraterna att pressas på besked om de strävar efter att bilda en röd-grön koalitionsregering. För Mona Sahlin blir svårt att falla tillbaka på formeln att hon i första hand vill skaffa bredast möjliga väljarstöd för en socialdemokratisk politik, även om det är ett fullt rimlig ståndpunkt.

Till skillnad från vänsterpartiet är miljöpartiet angelägna om att få till stånd en gemensam valplattform med socialdemokraterna. Inledande samtal har också förts mellan de båda partiernas ledningar. Hur långt de för är oklart. När det gäller energi, arbetsrätt, friskolor och utrikespolitiken finns betydande åsiktsskillnader mellan partierna.

Oförglömlig flört
Inom arbetarrörelsen är skepsisen mot miljöpartiet stor. Många minns med olust miljöpartiets hejdlösa flört med de borgerliga  efter
valet 2002. Att undersöka förutsättningarna för valsamverkan kan dock aldrig vara fel. En valplattform behöver inte bygga på total samsyn i alla frågor, men för att bli trovärdig måste den ange färdriktningen i stora drag. Om man inte lyckas med det är bättre att gå fram var sig – och sedan kompromissa efter valet när väljarna fått säga sin mening.

Det senare är inte mindre demokratiskt än det förra. Det är trots allt väljarnas val som ska avgöra vilket inflytande partierna får i en regering.