SISTA ORDET. EU vill gärna framstå som ett föredöme när det gäller att avvärja de globala klimathoten. Anspråken är inte obefogade. Unionen var arkitekten bakom Kyotoprotokollet. Men att vara en förebild handlar inte bara om att ha åsikter om vad andra ska göra. För att kunna ställa krav på andra måste man ställa minst lika höga krav på sig själv – och desutom vara beredd att hjälpa dem som har ett sämre utgångsläge än vad man själv har.

Kan EU sägas vara ett föredöme i denna mening? Frågan belyses i boken EU och den globala klimatfrågan i skriftserien Europaperspektiv. Utgivare är nätverket för Europaforskning, som består av forskare inom ekonomi, statskunskap och juridik vid de svenska universiteten.

Forskarnas svar är inte uppmuntrande. Unionen vill utan tvivel mer än andra, men mycket återstår innan den bevisat sin förmåga. Mest besvärande är att av de rika länderna inom EU så kommer förmodligen inte hälften av dem att nå upp till sina åtaganden vid Kyotomötet, och bland syndarna finns några av de största länderna med mest omfattande utsläpp.

Komplicerat samspel
Miljöpolitiken inom EU utformas i ett komplicerat samspel mellan medlemsstaterna och överstaten. I vissa avseenden är länderna underordnade, i andra bestämmer de själva vad de vill göra. Detta bäddar för konflikter. Mycket riktigt har en del medlemsstater stämt kommission inför EG-domstolen för att ha överträtt sina befogenheter.

I praktiken torde det vara svårt att få till stånd en effektiv samordning om inte medlemsstaterna är med på noterna. Kraftfulla åtgärder mot utsläppen påverkar vårt sätt att arbeta, bo och resa. Varje land måste självt avgöra vem som ska betala kostnaderna för omställningen. Beslut som så djupt påverkar vår livsstil i vardagen kan bara bli legitima om de nationella parlamenten står bakom dem.

En öppen fråga är också om de metoder EU-kommissionen rekommenderar är de bästa. Stort hopp sätts till handeln med utsläppsrätter, men om man snabbt och effektivt vill minska utsläppen är en hög och allmän koldioxidskatt att föredra anser två av skriftens medverkande ekonomer.

Avgörande blir nog om EU för sig självt och för andra kan demonstrera att en miljöanpassning inte är till större nackdel för det egna landets konkurrenskraft. Tyvärr är det inte självklart. Åtminstone kortsiktigt är miljöhänsynen förenade med betydande ekonomiska uppoffringar. EU:s bistånd till miljöinvesteringar i fattiga länder är skandalartat lågt.

EU och USA svarar för nästan hälften av världens utsläpp
EU svarar bara för 14 procent av de globala utsläppen av växthusgaser. USA och Kina svarar tillsammans för nästan hälften, med den viktiga skillnaden att per capita är utsläppen i USA sex gånger högre än i Kina.

Kineserna anser dock att orsaken till att vi alls har ett växthusproblem är att de rika länderna under hundra år släppt ut koldioxid. Mätta i ett sekelperspektiv är de kinesiska utsläppen obetydliga. Argumentet är korrekt, men Kina hjälper inte världen ett skvatt genom att grinigt kräva historisk rättvisa.

USA argumenterar över huvudtaget inte. Dess nuvarande president anser sig ha gudomlig rätt att förstöra livsbetingelserna på jorden.

I världspolitiken är nog EU den enda kraft som kan påverka de två ledande missbrukarländerna Kina och USA. Men om EU ska kunna tala med tyngd måste man bli bättre på hemmaplan. EU har kommit en bit på väg, men det mesta återstår att bevisa.