EU:s klimatkrav orealistiska från start
 |
KOMMENTAR. EU har en förkärlek för bombastiska beskrivningar av unionens politiska mål. För några år sedan talades om Lissabonstrategin som skulle utveckla unionen till världens främsta tillväxtregion. Därav blev intet. Många EU-länders ekonomi har under senare år stagnerat.
Nu proklamerar EU-kommissionen att unionen ska gå i spetsen för att minska utsläppen av växthusgaser – fram till år 2020 ska de minska med tjugo procent. Målet är det inget fel på, men kommer det att uppnås?
En titt i bakspegeln är inte uppmuntrande. EU-länderna var pådrivande vid undertecknande av Kyotoprotokollet 1997. Enligt detta ska koldioxidutsläppen inom unionen år 2008–2012 ha minskat med åtta procent jämfört med 1990 års nivå. Med de flesta EU-länder verkar inte klara av sina förpliktelser. I dagsläget är det bara Sverige och Storbritannien som lever upp till sina åtaganden.
Blundar inför fakta
Sedan Kyotomötet har larmrapporterna om klimathotet duggat tätt. Vi vet idag att om en klimatkatastrof ska undvikas så måste världens koldioxidsläpp fram till mitten av detta sekel minska med 80 procent‚ ett mål som EU sagt sig acceptera. Men det betyder att utsläppen per capita ska ned på närmast afrikansk nivå (se diagram). Hur många vill förstå det?
Världens skurkstat nummer ett när det gäller miljön är USA. Nordamerika svarar i dag för en fjärdedel av världens utsläpp. I Kyoto förklarade den amerikanske delegaten med makalös arrogans att hans land inte tänkte underteckna protokollet därför att ”den amerikanska livsstilen inte är förhandlingsbar”.
Vid sidan av USA tillhör Indien och Kina de två stora nedsmutsarna. De kan dock till skillnad från supermakten USA ursäkta sig med att deras utsläpp räknat per capita fortfarande är betydligt lägre än i världens rika länder.
Större problem än vi förstår
Betydelsen av att EU-länderna nu försöker ena sig om effektiva åtgärder för att avvärja klimathotet ska inte, trots de blygsamma resultaten hittills, underskattas. I ett internationellt perspektiv är EU den enda politiska kraft som kan sätta press på de största miljöbovarna. En förutsättning för att lyckas med detta är uppfylld. Det finns numera effektiva övervakningsmetoder för att räkna och mäta ländernas utsläpp. Friåkarna kan ställas vid skampålen.
Men helt avgörande är förstås att EU och dess medlemsländer skaffar sig styrmedel som gör att de på ett trovärdigt sätt kan genomföra sina nationella åtaganden. Kommissionens nu aktuella förslag om utsläppskvoter och mål för energiförsörjningen lever knappast upp till det kravet.
Kommissionen sätter stort hopp till handeln med utsläppsrätter. Rätten till utsläppshandel omfattar 14 000 industriföretag med särskilt energikrävande produktion. För dessa skapas en ett slags frizon. De tilldelas en mängd utsläppsrätter som de sinsemellan kan köpa och sälja. Antalet utsläppsrätter ska gradvis minskas med drygt tjugo procent till år 2020. På så sätt ska industrin stimuleras att välja energisnåla lösningar.
Oklart om något blir bättre
Systemet har varit i bruk tidigare och blivit ett fiasko. Orsaken var att tilldelningen av utsläppsrätter var alldeles för frikostig. Industrin kunde därmed till och med öka sina utsläpp. Om systemet denna gång kommer att fungera bättre är osäkert.
För den icke-utsläppshandlande sektorn (transporter, bostäder, jordbruk, mm) föreslår kommissionen kraftiga besparingar. För svensk del ställs krav på att minskningen av koldioxid i denna sektor ska minska med 17 procent. I praktiken måste större delen av besparingen ske på transportområdet.
Kommissionens krav på länderna tar inte hänsyn till vad dessa redan uppnått. I själva verket ställs lägre krav på länder som smutsar ned mer. Inte heller tar kommissionen hänsyn till att det är de två länder med mest kärnkraft som lyckats bäst med att minska utsläppen.
Svårknäckt väljarnöt
Koldioxidutsläppen i Sverige är betydligt lägre än i Tyskland, Holland, Italien och Storbritannien. Ändå förväntas Sverige dra ned mer. Kommissionen vill också ålägga Sverige att skaffa sig dubbelt så mycket förnyelsebar energi som andra EU-länder. Det här kan bli svårt för våra politiker att förklara för svenskarna. Det tycks ju som om Sverige bestraffas därför att vi gjort mer än andra. Att fattiga EU-länder som Bulgarien och Rumänien temporärt tillåts öka sina utsläpp går att motivera, men att rika men försumliga länder ska slippa lättare undan är stötande.
Sverige bör vidhålla sin tidigare uppfattning att när det gäller växthusgaser så måste riktmärket vara låga per capita utsläpp. Det är mot detta ländernas åtaganden ska mätas. Sverige kan förvisso göra mer, men ännu mer kan de stora länderna inom EU göra. Att de nu försöker slippa billigt undan ökar inte trovärdigheten för EU:s klimatpolitik.
