Nästa vecka ska arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin träffa arbetsmarknadens parter för att diskutera hur regeringen ska hantera EU-domen om Vaxholmskonflikten. Littorin var från början tämligen kallsinning till de svenska fackens krav på en snabb revidering av utstationeringslagen.

I riksdagsdebatten för en vecka sedan var tonen en annan. Littorin medgav att vi behöver förändra svensk lagstiftning om det fortfarande ska vara möjligt för facken att kräva att utländska företag tecknar kollektivavtal.

Omsvängningen förklaras förhoppningsvis av att Littorin insett att EU-domen, om inget görs, är ett större hot mot avtalsfriheten och kollektivavtalen än vad många i förstone förstått. Det är bra att han nu vill söka konstruktiva lösningar.

För de kommer att behövas. EU-domen har ändrat rättsläget i ett slag. Utländska tjänsteföretag i Sverige kan numera nöja sig betala lön enligt hemlandets avtal.

Även om dessa löner är hälften eller en tredjedel av vad som gäller för svenska företag, så saknar svenska fack rätt att förklara utländska företag i blockad. Detta är följden av att EU:s domstol underkänner lex Britannia, den lag som gör att svenska fack kan hindra lönedumpning.

Domstolen öppnar för lönedumpning
Även svenska arbetsgivare borde vara oroliga över att domstolen öppnar för lönedumpning. Svenska byggföretag har inte minsta chans att konkurrera med utländska arbetsgivare om dessa får betala löner som är en bråkdel av de svenska.

EU:s domstol har i Vaxholmsdomen bakvägen infört den ursprungslandsprincip som fanns med i det kommissionsförslag till tjänstedirektiv som Europaparlamentet avvisade med kraft. Domen är från denna synpunkt både oroande och stötande. EU:s domstol kör utan att blinka över lagstiftaren. Det säger något om Europaparlamentets betydelselöshet och om EU:s domstols maktfullkomlighet.

På kort sikt handlar det för svensk del om att minimera skadorna. Enklast att hantera är domstolens kritik mot lex Britannia. Domstolens invändning gäller ju inte lagens syfte – att förhindra lönedumpning – utan lagens utformning.

Efter dansk förebild kan vi i svensk lag införa en bestämmelse om att vid konkurrens mellan två avtal ska det för löntagaren bästa avtalet tillämpas. En sådan justering handlar mest om lagstiftningsteknik.

EU:s domstol kommer att underkänna alla svenska kollektivavtal
Mer komplicerade är de nödvändiga ändringarna av utstationeringslagen. EU:s domstol anser att denna EU-lag inte införlivats på ett korrekt sätt i svensk rätt. Skälet sägs vara att av vår lagstiftning inte klart framgår att facket även när det gäller sådant som arbetstider, semester och arbetsmiljö har mandat att företräda allmänintresset. Men att legalt klargöra detta torde även det vara ganska okomplicerat.

Mer problematiskt är att EU:s domstol verkar underkänna alla svenska kollektivavtal för att vara otydliga när det gäller löner. Detta är nonsens. Bygg-avtalet må innehålla många för utländska arbetsgivare svårtolkade och onödiga avtalsbestämmelser men ingen utländsk företagare kan vara okunnig om vilka löner som betalas i branschen.

Fack och arbetsgivare har i Sverige sedan länge varit överens om att de centrala kollektivavtalen ska medge lokal anpassning. Bland tjänstemannafacken är sifferlösa avtal vanliga. Det här betyder inte att den arbetsgivaren kan sätta vilken lön han önskar. I alla centrala avtal, inte bara i Byggnads, finns olika former av spärregler som hindrar lokal lönedumpning eller lokalt godtycke. Det är inte det minsta svårbegripligt, varken för arbetsgivare, fack eller anställda.

Oenighet har lett till otydliga formuleringar i EU-domen
Den överordnade löneprincipen för svenska fack är lika lön för lika arbete. Det här är sprängpunkten. EU-domen är undanglidande och svårtolkad när det gäller fackets rätt att kräva att lika lön för lika arbete ska gälla även utländska gästarbetare.

Det här kan bero på att domstolen inte förstått de svenska kollektivavtalen. Men så dumma är nog inte domarna. Mer troligt är att domstolen varit inbördes oenig. En del av domarna anser att nationella fack ska ha rätt kräva lika lön för lika arbete, andra domare vill inskränka fackens rätt till att bara kräva låga minimilöner. Men eftersom skiljaktiga meningar inte får redovisas i EU:s domstol har resultatet blivit suddiga kompromisskrivningar.

EU:s domstol tvingas inom kort att i ett liknande fall bekänna färg i denna fråga. Part i målet är visserligen inte en fackförening, utan det är en tysk delstat som vid en offentlig upphandling krävt av en polsk byggentreprenör att denne ska betala de löner som som gäller på tysk arbetsmarknad.

Stort fall framåt om Tyskland vinner
Parallellen till Vaxholmsdomen är ändå uppenbar. Båda konflikterna handlar ju i grunden om man nationellt – i Sverige facket och i det senare fallet den tyska staten – ska kunna kräva av utländska företag att de betalar de löner som gäller i värdlandet.

I internationell rätt är denna princip erkänd. Den finns stadfäst i flera ILO-konventioner. EU:s domstol kan genom att ge den tyska delstaten rätt i upphandlingskonflikten visa att den respekterar principen lika lön för lika arbete. Det vore ett stort fall framåt.