Omkring 400.000 personer har lämnat a-kassan det senaste året. Skälen är ekonomiska. Många låginkomsttagare har gått ur a-kassan därför att de inte längre har råd med avgiften. Det gäller främst folk inom LO-yrken. En avgift om flera hundra kronor i månaden är dryg för den som redan har svårt att få lönen att räcka till hushållsutgifterna.

Samtidigt är det dessa grupper som är i störst behov av försäkringen. Inom handeln, hotell och restaurang och andra LO-yrken med låga löner, säsongsanställningar och många tillfälliga jobb är arbetslöshetsrisken hög. Utan försäkring tvingas många av dem vid arbetslöshet i värsta fall vända sig till socialkontoret.

Även välavlönade tjänstemän och akademiker har flytt a-kassan. Här handlar det inte om tvingande ekonomiska skäl – de flesta av dem torde utan besvär ha råd med avgiften, allrahelst som den är lägre för dem än för andra – utan om att de sitter på trygga jobb.

Arbetslöshetsrisken för en statstjänsteman med några år kvar till pensionen är obefintlig. För honom eller henne är det privatekonomiskt rationellt att smita från utgiften för a-kassan.

Littorin överger principen att alla ska bidra efter förmåga
Arbetsmarknadsmininster Sven Otto Littorin har brutalt brutit med idén att socialförsäkringar ska betalas solidariskt. Han har övergett principen att alla ska bidra efter förmåga, och alla ska vara garanterade ett fullgott inkomstskydd om oturen är framme.

Sant är att denna rättviseprincip leder till en försäkringsmässig omfördelning. Sjukdomsrisker och arbetslöshetsrisker är olika i olika yrken. De som arbetar i mer riskutsatta yrken tvingas oftare än andra anlita sjukkassan eller a-kassan.

I en perfekt värld vore det inte så.

I en ideal värld finns inga jobb med tunga lyft, inga monotona arbeten, inga pressande nattskift, inga jobb i bullriga och smutsiga lokaler.

I en ideal värld finns inga företagskonkurser, inga industriflyttar till låglöneländer, inga säsongsarbeten, inga tillfälliga jobb, inga springvikariat och inga behovsanställningar.

Men vi lever inte i en ideal värld – och vi kommer aldrig att göra det.

Sverige ligger bra till när det gäller arbetsmiljö, även om mycket kan förbättras. Men att vissa jobb sliter mer på hälsan än andra är ett faktum.

En snabb strukturomvandling inom industrin, den privata tjänstesektorn och numera även stora delar av den offentliga sektorn är priset vi betalar för hög ekonomisk tillväxt och stigande standard.

Littorin staffar dem som bidrar till välståndet
Littorins och regeringens försämringar av a-kassa och sjukförsäkring är en bestraffning av alla dem som utför slitsamma men nödvändiga arbeten. Det är en betraffning av dem som lägger grunden till det välstånd vi alla har nytta av, men vars frukter rikligast kommer dem till del som haft turen att få välbetalada och trygga jobb.

Bestraffningen sker i flera led. De utpekade straffas genom att behöva betala en högre avgift till a-kassan än andra. De straffas därutöver genom att ersättningsnivån vid arbetslöshet pressas ned mot existensminimum.

Det är en skamlig politik – och den är dessutom till förfång för landet.

Littorin försvarar angreppen på a-kassan med att om avgifterna blir tillräckligt höga och ersättningarna tillräckligt låga så kommer folk att tvingas ta jobb till hur usla löner som helst. Så rått uttrycker han sig förstås inte, men det är vad han menar om vi formulerar det rakt på sak.

Politiken bygger på den grumliga föreställningen att arbetslöshet främst beror på att de anställda tar ut för hög lön. Om alla ska få jobb måste därför lönerna sänkas för stora befolkningsgrupper. Att sambandet är det motsatta har inte fallit Littorin in: det är ju länder med många låglönejobb som har den högsta arbetslösheten.

Ekonomisk utveckling kräver omvandling
Alltsedan Rehn-Meidners tid har det rått enighet om att ekonomisk utveckling kräver ett konstant omvandlingstryck. Fackets och arbetsgivarnas uppgift är att se till att alla företag betalar konkurrenskraftiga löner. Med hjälp av en aktiv arbetsmarknadspolitik och trygg a-kassa ska folk kunna gå till mer produktiva arbeten när de lämnar de företag som inte klarar av att betala avtalsenliga löner.

Den borgerliga regeringen vänder upp och ned på denna modell. Utformningen av a-kassan syftar till att åstadkomma en lönepress nedåt över hela arbetsmarknaden. Vissa arbetsgivare inom tjänstesektorn ska därutöver erhålla omfattande skattesubventioner därför att de inte orkar betala anständiga löner. Åtgärderna leder till en växande lågproduktiv arbetsmarknad.

På längre sikt kommer alla att få betala notan. Mest illa råkar de ut som tvingas ta låglönejobben. Men effekterna kommer småningom att sprida sig. Sverige blir fattigare när fler jobbar i lågproduktiva sektorer. Alla tvingas att pruta på sina anspråk när de gemensamma resurserna minskar.

För första gången sedan 1920-talet har Sverige en regering som bekänner sig till teorin att landet blir rikare om fler tvingas ta jobb till lägre lön.

Man kan undra över var Littorin insupit denna primitiva nationalekonomi. På Fairfax university?