Svenskt Näringslivs vice vd Jan-Peter Duker tror att lönerna kommer att öka med fem procent om året, långt utöver förra årets centrala avtal. Han framför påståendet i en intervju i Dagens Industri (3/1). I denna säger han också att arbetsgivarna kan komma bli tvungna att säga upp ingångna avtal i förtid.

Varifrån Duker fått sina uppgifter nämner han försiktigtvis inte. Men det vore onekligen intressant att få veta.

Sitter Svenskt Näringsliv inne med hemlig, för alla andra, okänd lönestatistik? I så fall är Duker välkommen att redogöra för sina beräkningar i LO-Tidningen. Vi är ju alla betjänta av att lönediskussionen grundar sig på ett korrekt underlag.

Många löntagare skulle förmodligen bli glatt överraskande om Dukers löneprognos slår in, det vill säga att de 2007, 2008 och 2009 skulle få en löneökning om fem procent per år.

Men tillvaron är inte riktigt så angenäm för löntagarna. Det räcker med en titt i förra årets lönebesked för att de flesta ska inse att Duker är ute och cyklar.

Lönerna ökade med mellan 1,4 och 3,4 procent
Samma vecka som Duker gjorde sitt utspel publicerade Medlingsinstutet statistik över löneökningarna från oktober 2006 till oktober 2007. Av denna framgår att lönerna under perioden ökade med mellan 1,4 och 3,4 procent. Fördelat på sektorer ökade lönerna så här:

Privat sektor arbetare 3,3 procent. Privat sektor tjänstemän 3,0 procent. Statligt anställda 3,4 procent. Kommunal sektor 1,4 procent. Landstingen 2,3 procent.

Det här är den senast tillgängliga lönestatistiken. Effekterna av avtalen på den privata sektorn har slagit igenom. Att nivåhöjningen i kommunerna är låg beror på att lärarlönerna inte var klara och på att Kommunal 2007 fick ut löneökningen som ett icke-nivåhöjande engångsbelopp.

Det senare betyder dock att Kommunal när kvinnopotten nästa år får genomslag börjar uppräkningen från en lägre nivå än om de fått en procenthöjning förra året.

Statistiken stöder inte Dukers spådom
Klart är att statistiken inte ger minsta stöd åt Dukers spådom om femprocentiga löneökningar i snitt per år under avtalsperioden.

Om snittet ska bli så högt måste lönerna i år och nästa höjas med omkring sex procent. Vem tror att de ens kommer i närheten av den siffran?

Vi bör för det första komma ihåg att de centrala avtalen är framtunga. De ger störst ökning första avtalsåret. För det andra mattas nu konjunkturen av i rask takt. Arbetsgivarnas vilja att gå med på löneglidning kommer att vara minimal.

Visst kan man föreställa sig att löneglidningen i en del exportföretag med rekordvinster kommer att bli högre än vanligt. Men det är knappast ett bekymmer. Företag med extrema övervinster har råd att höja ersättningen inte bara till direktörerna utan även till arbetarna.

Men det handlar om undantag som inte påverkar helhetsbilden av att löneökningarna totalt under de treåriga avtalen kommer att hamna mellan 10,5 till 11,5 procent, alltså betydligt under de 15 procent som Duker spår.

Duker ropar på vargen
Duker uppträder som pojken som ropar på vargen. Ingen kan gärna ta honom på allvar. Men den gång han har något viktigt att säga är risken stor att ingen lyssnar.

Vad Duker vill uppnå med sitt utspel är svårt att förstå. Vill han ge Riksbanken en förevändning att höja räntan fast vi går in i en lågkonjunktur? Ligger det i näringslivets intresse?

Eller vill han blåsa under missnöje bland fackmedlemmar som tycker de fått för lite? Det blir ju följden om folk tror att andra fått fem procent medan de själva fått mindre.

Möjligen förklaras Dukers utspel av att han är sur över fackens krav på låglönesatsningar och kvinnopotter. Men i så fall vore det hederligare av honom att medge detta istället för att dribbla med lönestatistiken.