ANALYS. Samtalen om förändringar av huvudavtalet mellan LO, PTK och Svenskt Näringsliv har en diger agenda. Där ryms både stort och smått, relativt okomplicerade saker och verkligt problematiska spörsmål.

I den helt avgörande frågan skymtar en möjlig lösning i de inledande uppspelen och kommentarerna. Det handlar om lönebildningen och hur den långsiktigt ska kunna kontrolleras på en marknad med otaliga aktörer, med olika behov, traditioner och ambitioner.

Några förändringar av huvudavtalen på mindre brännheta områden kommer inte att lyckliggöra någon. Utan frågan om lönebildningen blir med stor säkerhet helt avgörande för om det går att hitta rätt i samtalen eller om de slutar i ett intet.  Så har det varit förr och spåren förskräcker. Alliansen för tillväxt var det senaste försöket då huvudorganisationerna letade lösningar på gemensamma problem.

Våt filt
Också den gången var lönebildningen den avgörande frågan och då sprack förhandlingarna i ett sent skede. Besvikelsen la sig som en våt filt över samtliga aktörer. Och först nu – efter tio år – öppnar sig en ny möjlighet. Alla aktörer sitter än en gång med vid bordet.

Nuvarande ordning inom lönebildningen kan något förenklat beskrivas som industrins eviga kamp att disciplinera alla andra aktörer. De 18 procenten som är anställda i industrisektorns olika branscher försöker få övriga 82 procent anställda att acceptera industrins ledande roll och ansluta till de överenskommelser som förhandlas fram där.

Men lydnaden eller tillfredsställelsen med den här ordning-en, som rått sedan 1997, blir gradvis allt mindre. Protesterna och kraven på ökad delaktighet i normbildning och fastställande av krav växer. För arbetsgivarna som under den gångna avtalsrörelsen klagat högljutt över både utfall och konstruktioner i avtalen är industriavtalet därför inte längre den garant för ordning och reda och låga nominella löneökningar som de önskar sig.

Blir riktkarl
Och det är just den i den insikten som den möjliga lösningen skymtar. Ett system för stabil lönebildning förutsätter långt större uppslutning kring både hur en norm för löneökningarna arbetas fram, vem som förhandlar först och blir riktkarl och vilka andra
hänsyn än konkurrenskraft som måste tas för att nå långsiktig stabilitet.

För att nå denna goda karamell är ett gemensamt system för hela den privata arbetsmarknaden en förutsättning. Det gäller förhandlingsordning, varseltider, trögheter vid konflikt och de egna privatiserade medlarnas makt och myndighet.

Industrins fack och arbetsgivare blir i en sådan modell inte längre en egen enklav på arbetsmarknaden, utan mer en tung och viktig del av helheten. Reglerna blir lika för alla. Men någon utökad fredsplikt i ett huvudavtal är inte aktuell. Det är emellertid med en allomfattande, till synes enkel, lösning som med Tulipanaros. Enkelt sagt, men aningen svårare att få gjort.
 
Huvudfrågan i samtalen blir därför med stor sannolikhet om industrin bejakar en process och en lösning som tar sikte på hela den privata arbetsmarknaden? Eller om den fortsätter att värna om sitt eget system? Alternativet med både ett industriavtal och någon form annan form av lösning för alla andra är omöjliggjord på förhand. Det finns noll stöd för en sådan modell. Ett reviderat huvudavtal, lika för alla, eller ingenting, är det som finns i potten – ingenting annat.

Läs också: artikeln "LO redo att möta Svenskt Näringsliv", 26/11 2007
Läs också: analysen "Lång dagordning för de tre", 26/11 2007

Ladda ner: PTK:s svar (som pdf)
Ladda ner: LO:s svar till Svenskt Näringslivs inbjudan (word-fil)
Ladda ner: Svenskt Näringslivs inbjudan till samtal med LO (word-fil)