På Bar Bywalec gäller självkostnadspris

En matgäst får sitt kaffe på Bar Bywalec, en av få mjölkbarer i Polen som finns kvar i dag. Bilderna är från filmen Milkbar.

Föreställ er en centralt belägen servering som erbjuder vällagad husmanskost till ett pris som alla har råd med, ett pris som är direkt kopplat till vad råvarorna kostade samma morgon. Så om kålen har gått upp höjs omedelbart priset på kålsoppan.

Vilket då är lätt ordnat eftersom blickfånget i den spartanska restauranglokalen är en jättelik prislista med alla upptänkliga maträtter (de som inte finns för dagen kostar 0.00) och med enkelt flyttbara prissiffror. ”Ge mig en etta!” ropar föreståndarinnan när pirogerna måste upp från 1.05 till 1.10.

Det var på femtitalet som polska staten öppnade mjölkbarer på bred front, ett stort framsteg kopplat till jämställdheten, när både män och kvinnor skulle ut i arbetslivet.

Den drakoniska bokföringen
De flesta mjölkbarer har i dag lämnats plats för andra slags serveringar, men cirka 140 stycken återstår över hela landet. De är fortfarande statssubventionerade, förutsatt att de sköter den drakoniska bokföringen som redovisar varje litet purjolökskilopris. Ewa Einhorn och Terese Mörnvik fick upp ögonen för det här fenomenet när de var i Polen för att göra en film om vanligt folks inställning till feministiska grundfrågor: warzaw street.02.

De förstod att mjölkbarer var nästa filmprojekt, smakade sig fram till rätt ställe: Bar Bywalec i miljonstaden Wroclaw, och hängde sen länge tillsammans med personalen, under fyra treveckorsperioder i sammanlagt över ett år.

De filmade under en händelserik tid med höjdpunkter som omkakling och uppsnyggning av hela stället, eller bokhållerskan som går i pension efter ett helt liv och ersätts av ägarinnans dotter Asia, som gradvis lär sig systemet.

Ett långt tag är dessutom potatisskalningsmaskinen (200 kilo om dan går det åt) trasig och pluggen måste skalas för hand med vass kniv.

Mat och slump
Jag träffar Ewa och Terese efter en förhandsvisning av den färdiga filmen Milkbar, som är ett av huvudnumren på den pågående dokumentärfilmfestivalen i Stockholm. Vi sitter i biografbänkarna och resonerar om mat och om slump. Hur kunde de veta på förhand att det skulle bli så här bra och spännande?

Svaret är snarast tvärtom. De har så otroligt mycket material att det hade kunnat bli många andra filmer i stället för just den här, andra personer hade kunnat lyftas fram. De allra roligaste enskildheterna kom faktiskt inte ens med!

Resultatet blev denna stillsamma skildring av en inrättning så otidsenlig att den känns utopisk. Och märkligt rätt. Om det funnes en Bar Bywalec i Stockholm skulle det vara trängsel vid lunchtid, nu när alla är noga med maten. Faktum är att föreståndarinnan Danuta körde en övertalningskampanj för att förmå dem att lägga ner filmandet och öppna mjölkbarer i Sverige i stället. Hon ser det nämligen som ett kall jämförbart med vad annat som helst (pilot, läkare) att servera billig, vällagad mat.

Och den där stoltheten är kanske det allra viktigaste slutintrycket av filmen. Kompetenta, starka yrkeskvinnor. Ja vackra, med övervikt och allt. Glittersmycken, cigaretter, tigermönstrade tunikor och gratishumor.

”Varken nostalgisk eller tragisk” var Ewas och Terese mål när de satte igång. Och sannerligen har de lyckats.

Läs också: artikeln "Bildning i rätt bemärkelse", 9/11 2007
Läs också: hela festivalprogrammet på Tempo Dokuments hemsida