MEDIALOG. Göran Perssons bok med kommentarer till hans politiska gärning innehåller mycket tänkvärt. Små detaljer som stannar i minnet därför att de känns ocensurerade. Inte i skandalmening, utan snarare ganska omotiverade och därför verkliga.

Och det är särskilt ett avsnitt som känns som en ledtråd för att förstå både Persson och hela samtiden. Det handlar om hur han under tiden som kommunalråd övade upp sin talarförmåga genom att hålla tal över improviserade ämnen under långa ensamma bilresor.

En insikt som den följande är verkligen väl värd eftertanke: ”Det räcker inte att tänka en formulering. Den ska uttalas högt och med kraft, det är något helt annat. Det tar längre tid och du känner bokstavligt talat i din egen kropp hur det låter.”

Stilen klingar i och för sig tegnérsk – ”Med tanken ordet föds på mannens läppar…” – men det mest anslående är vad som faktiskt påstås: att det är en svår konst att ge språket volym, och att det är först då som det man säger blir riktigt verkningsfullt.

Själva påståendet är ett exempel på sig självt. Det är snärtigt men omständligt och bygger metodiskt upp en ganska komplex och intressant motsättning mellan tanke och uttal, mellan tanke och tidslighet – i förlängningen mellan själ och kropp.