Den österrikiska dokumentären Exile Family Movie öppnade den 8:e Internationella Exilfilmfestvialen i Göteborg. Det är en varm och humoristisk skildring av regissören Arash Riahis egen storfamiljs splittring över tre kontinenter efter att de tvingats fly från hemlandet Iran, och deras tillfälliga återförening några hektiska dagar i Mecka.

Arash Riahi lyckas med konststycket att visa hur tre generationer upplever samma exil på olika sätt och den till övervägande delen iranska publiken på Hagabion levde med i varje scen.

I den engagerande diskussionen som följde på visningen fick Arash Riahi och hans pappa, båda gästade Göteborg, bland annat stå till svars för varför inte filmen var mer kritisk till Khomeini; ”jag ville inte göra en propagandafilm” svarade han. Visningen av Exile Family Movie är ett slående exempel på konstens förmåga till identifikation och engagemang. Alla av Exilfilmsfestivalens 84 kort- och långfilmer höll definitivt inte samma klass, vilket till viss del kan förklaras av att många var lågbudgetproduktioner, och på många av visningarna var det bara en handfull personer i salongen.

Blixtbelysta skeenden
Men de flesta filmerna var ändå intressanta. Det utmärkande för exilfilm är nämligen att regissören använder sig av sin egen erfarenhet för att skapa ett konstnärligt verk som dokumenterar och levandegör livsöden som blixtbelyser historiska skeenden. Sådana filmer är bildande i ordets rätta bemärkelse. Det gäller till exempel Zoe Neirzi självbiografiska The Corridor där tortyren, avrättningarna och tristessen i ett iranskt kvinnofängelse visas fram.

Exilfilmfestivalens eldsjäl Hossein Mahini har gjort en stor kulturgärning i det tysta sedan starten 1983. Från början var det en renodlat iransk filmfestival och även om det iranska fortfarande dominerar visas det filmer från större delen av världen. Huvudparten har aldrig visats i Sverige tidigare och de flesta är producerade av regissörer som lever i exil.

Unik förståelse
Därutöver visas några filmer av icke exilregissörer som behandlar exilens problematik. Dit hör Steve Connor och Molly Binghams dokumentär om den irakiska motståndsrörelsen, Meeting Resistance. På 90 minuter ger den en unik förståelse av situationen i Irak och jag hoppas att fler distributörer får upp ögonen för den.

I inledningstalet ställde Hossein Mahini den retoriska frågan varför festivalen fortfarande behövs och det enkla svaret är att exilens unika berättelser och människoöden fortfarande har svårt att hitta fram i de bredare distributionskanalerna.

Läs också: artikeln "På Bar Bywalec gäller självkostnadspris", 9/11 2007

Carl-Magnus Höglund
Skriv ett e-postbrev till kulturredaktionen