Före valet visade bland andra LO i analyser av moderaternas förslag, att de tydligt skulle gynna män framför kvinnor och därmed öka den redan existerande ekonomiska ojämlikheten mellan könen.

Anders Borg, då moderaternas chefsekonom, svarade så här på kritiken från LO: ”Eftersom många av de individer som har något lägre inkomster […] är kvinnor som är gifta med män som tjänar lite mer blir hushållseffekterna påtagligt mer gynnsamma för hushållen än de individexempel LO-ekonomerna redovisar”.

Det var ett anmärkningsvärt uttalan-de som i klartext betyder att det inte spelar så stor roll om kvinnor får lägre inkomster, eftersom de ju kan välja att skaffa en rik karl. Många av dem som alls lade märke till uttalandet, utgick antagligen från att Anders Borg råkat slinta med tungan.

Nu är Anders Borg finansminister och hans ekonomiska politik har börjat genomföras. Effekterna är tydliga; höginkomsttagare gynnas och låginkomsttagare missgynnas, vilket i praktiken också innebär att de ekonomiska klyftorna mellan män och kvinnor ökar. Av de inkomst- och utgiftsförändringar som regeringen har genomfört, tillfaller drygt 60 procent män – som alltså redan tjänar mer. Nästan en fjärdedel av alla överföringar går till männen i skiktet med de tio procent högsta inkomsterna.

Ett kliv tillbaka efter decennier av jämställdhetssträvanden
När regeringen själv analyserar denna skeva fördelning i statsbudgeten, visar det sig att Anders Borgs häpnadsväckande uttalande om ”hushållseffekter” inte alls var en felsägning. Regeringen räknar med att standarden ska öka ungefär lika mycket för kvinnor och män (2,2 procent mot 2,3 procent). Men i en liten fotnot kan man läsa följande: ”Inom hushållen antas en solidarisk fördelning, det vill säga kvinnor, män och barn i ett och samma hushåll antas alla ha samma standard”. Denna byråkratiska fotnot är i själva verket en sensationell ny(gammal)ordning i synen på privatekonomi och ett oerhört kliv tillbaka för decennier av jämställdhetssträvanden.

Genom att redovisa de ekonomiska effekterna på hushålls- istället för på individnivå döljs de ojämlika förhållanden som finns inom hushållen; att kvinnor generellt har lägre inkomster, oftare jobbar deltid, tar ut mer av föräldraförsäkringen och gör mer av det obetalda arbetet.

De enda hushåll där inkomstförändringarna mellan könen syns blir då samkönade hushåll och ensamhushåll – kvinnor som lever med män förväntas bli kompenserade genom mannens högre inkomst. En logisk konsekvens av detta resonemang blir rimligen att lönediskriminering, deltidsarbetslöshet och sänkta ersättningsnivåer i socialförsäkringssystemen bara är problem för ensamstående och lesbiska kvinnor. Gifta, heterosexuella kvinnor bör däremot nöja sig med de villkor som erbjuds och glädjas åt mannens höjda inkomster.

Familjepolitiken utformas efter att kvinnan ska stanna hemma med barnen
I europeiska länder med starka kristdemokratiska traditioner är det vanligt att olika typer av socialförsäkringar är familjebaserade istället för individbaserade. Familjepolitiken utformas samtidigt efter att ”någon” – alltså kvinnan – ska stanna hemma med barnen.

I alla länder med sådana system är kvinnors förvärvsfrekvens betydligt lägre och inkomstskillnaderna mellan män och kvinnor betydligt större än i Sverige. Att vi baserat skatte- och socialförsäkringssystemen på individen istället för på ”familjen” har, i kombination med offentlig barn- och äldreomsorg, varit helt avgörande för kvinnors ställning, inte bara på arbetsmarknaden utan i hela samhället.

Detta har kvinnorörelsen på kontinenten sedan länge insett. Nu börjar också allt fler ekonomer och politiker inse, att det kommer att bli samhällsekonomiskt nödvändigt att reformera sina förlegade system.

Anders Borg blickar tillbaka mot tiden när mannen var familjeförsörjare
I de katolskt inpyrda länderna sneglar man alltså på Sverige och övriga Norden för att hitta vägar framåt. I det läget blickar vår egen regering med Anders Borg i spetsen tillbaka mot familjeförsörjarmodellens tidsålder.

Många har nog betraktat vårdnadsbidragets införande som en isolerad eftergift till kristdemokraterna. Dessvärre är det nog betydligt värre än så. Kristdemokraternas under decennier fullkomligt aparta och djupt reaktionära syn på familjen – inte individen – som samhällets minsta byggsten, tycks faktiskt ha upphöjts till regeringspolitik.

Vi har nu en regering som i sina ekonomiska analyser betraktar kvinnor som ”komplement” till män istället för som individer med rätt till egen försörjning och goda levnadsvillkor. Vi riskerar betydligt mer än stagnation i jämställdhetsarbetet – vi riskerar att förlora några av förra seklets största och mest avgörande feministiska landvinningar om denna politik får fullt genomslag.

Ulla Andersson
Josefin Brink
Riksledamöter för vänsterpartiet
Skriv till debattredaktören