Ett liv i kamp mot orättvisorna

– Som ny i Sverige uppfattade jag svenska fackföreningar som byråkratiska och tråkiga, säger Carlos Núñez. Avlönade ombudsmän var något okänt. Men jag lärde mig att svenska fack är effektiva och konkreta. Foto: Jessica Gow/Scanpix.

Fackföreningsledare och motståndsman under Pinochetdiktaturen. Folkbildare i Sverige, drivande i arbetet mot diskriminering av invandrare. När Carlos Núñez skrev om sitt liv blev det en bok om kamp mot orättvisor.

– Först tyckte jag inte att jag var värd att skriva om. Men kamrater sa att fackliga ledare måste berätta om sina erfarenheter, så att nya generationer inte ska upprepa gamla misstag.

Carlos Núñez berättar blygt hur hans bok Postväskan har vuxit fram, fortfarande inte helt övertygad om att hans historia är värd att berätta. Det är onödiga tvivel. Boken må vara enkelt berättad, Carlos Núñez liv är så spännande i sig att det blir fängslande läsning för alla politiskt intresserade.

Som brevbärare och känd fotbollsmålvakt i Chile på 1960-talet var det nästan oundvikligt att Carlos Núñez också blev fackligt aktiv.

Konkret skola
– Fotbollen var en viktig del av arbetarklassens kultur, förklarar han. Fotbollsklubbar fanns i varje bostadsområde, på varje arbetsplats. I klubben lärde vi oss ur man organiserar sig, samlar in pengar, väljer ordförande och sekreterare.

– Fotbollsklubben och fackklubben var parallella organisationer. Mitt första fackliga uppdrag var just som idrotts- och kultursekreterare på mitt jobb. I Sverige har jag saknat bandet mellan facket och idrotten.

Carlos Núñez beskriver åren innan Salvador Allende valdes till president 1970 som en tid av ständiga politiska diskussioner, organisering och fackliga aktioner. Strejkrätten låg inte hos fackförbunden, som i Sverige, utan hos medlemmarna på varje arbetsplats. På gott och ont.

– Engagemanget blev större, säger Carlos Núñez, och visar ett svartvitt fotografi på en ”olla común” (gemensam kastrull), alltså en måltid för de strejkande och deras familjer. De har lagat mat som de fått av handlare och bönder som stöder strejken: På bilden äter de vid ett långbord ute i det fria.

– Nackdelen var att vi strejkade för ofta. Strejkerna lyfte oss, gjorde oss medvetna, men de konkreta resultaten blev väl si och så.

Viktigt inslag
Militärkuppen i september 1973 kom inte oväntat. Den politiska spänningen hade vuxit länge, med amerikanskt stöd till konservativa krafter som ett viktigt inslag. Fackföreningarna var starkt politiserade och ett givet mål för juntan. Carlos Núñez hade hunnit bli ordförande i de post- och telegrafanställdas förbund. Till skillnad från andra fackliga ledare gick han inte under jorden, utan satt trotsigt kvar på sin post.

Det blev en rad konfrontationer med den general som utsetts till direktör för post- och telegrafverket.

– Jag ville sända ett budskap till alla fackligt aktiva i Chile: Ge inte upp! Kanske var jag naiv, funderar Carlos Núñez.

I december 1974 höll det inte längre. Carlos Núñez flydde till Sverige via svenska ambassaden i Buenos Aires.

– Den solidaritet som omfamnade oss chilenska flyktingar var härlig! utbrister Carlos Núñez. Den finns inte i dag. Se hur fort det blev tyst efter upproret i Burma, se hur lite stöd irakiska flyktingar får. Nyliberalismen har tagit över.

Osynliggjorda
I Sverige arbetade Carlos Núñez en tid på kartongfabrik i Kristinehamn. Så småningom utbildade han sig och blev lärare på Runö folkhögskola, norr om Stockholm. En kurs vid Runö blev också startpunkten för Fackligt aktiva invandrare (FAI) – en proteströrelse mot diskrimineringen av invandrare på arbetsmarknaden och mot de svenska fackföreningarnas sätt att osynliggöra invandrarna.

– FAI bröt tystnaden, säger Carlos Núñez, som blev organisationens första ordförande.

– Men diskrimineringen finns kvar. Och Sverigedemokraternas snabba frammarsch oroar mig. Invandrare kommer att bilda ett proletariat bland pensionärerna, eftersom livsinkomstprincipen i pensionssystemet straffar dem som stängs ute från arbetsmarknaden.

Carlos Núñez ser framåt, och det är så han hoppas att hans bok ska läsas. Inte som nostalgi – utan som inspiration för fortsatt kamp mot orättvisor.

Fotnot: Carlos Núñez bok heter Postväskan Berättelser om hopp, kamp och mod och boken kommer ut i dag, torsdag på förlaget Premiss.