Har med intresse tagit del av artiklar i LO-Tidningen (se länkar nedan) om åtgärder för att långtidssjuka ska kunna komma tillbaka till en meningsfull tillvaro.

Projekten i Östersund och i Lindesberg visar hur viktigt det är, att de drabbade själva agerar och driver på. En viktig lärdom för facket. I DN (23/10) skriver Karin Johannisson att diagnosen utbrändhet är en dimridå som döljer en sjuk samhällskropp. Hon åberopar socialpsykologen Johan Asplund, som redan på 1980-talet skrev att utbränning uppstår ur den abstrakta socialiteten (det vill säga samhälleligheten), i ett samhälle som tappat förmågan till interaktion (samspel).

Om ungänget människor emellan blir alltmer abstrakt, den ömsesidiga responsen dör, och det blir ett mekaniskt umgänge, ja då blir vi offer för trötthet och känslobortfall.

Asplund uttrycker sin pessimism för framtiden: I ett allt mer abstrakt samhälle får vi räkna med att vissa av oss blir utbrända. Jag ser inte lika negativt på framtiden. I dag finns kunskap om människans möjligheter och begränsningar både fysiskt och psykiskt. Det gäller att inse denna sanning och försöka förhandla därefter.

Vad kan då facket göra? Min erfarenhet är att många ledande i fackförbunden är ”starka” personligheter och kanske saknar erfarenhet av motgångar och därmed förmåga att förstå utbrändhetens djupare orsaker. Mer kunskap och debatt behövs. Och för att kunna ”bota” sjuka arbetsplatser behövs än mer kunskap och en facklig övertygelse, som sätter människan i centrum och inte låter sig styras av kortsiktiga lönsamhetskrav.

Låt mig citera LO-Tidningen (nr 35) där arbetsmiljöforskaren Marita Christmansson framhåller att företagen tjänar på god arbetsmiljö, både produktivitet och kvalitet blir bättre om företag och fack i större grad ser människan i arbetet.

Läs också: artikeln "Tillsammans blir de starkare", 12/10 2007
Läs också: artikeln "Stressjuka talar för sin sak", 28/9 2007

Sture Edvall