Jag vet inte riktigt vilket ben jag ska stå på under det första avsnittet av filmaren Jennifer Fox videodagbok om det moderna kvinnolivets vedermödor. Berättarrösten är så släpigt amerikansk och mer terapi-självupptagen än självaste Woody Allen.

Och så handlar det om allt som kvinnorörelsen av tradition brukar anklagas för att vara; om navelskådande medelklassdamer som har tid och pengar att känna efter.

Men så är det där med friheten. Den engelska titeln, Flying: Confessions of a free woman, syftar förstås på Erica Jongs klassiska Fear of Flying. En kvinnoålder har passerat. Men kanske har inte så himla mycket ändrats sedan Jong chockade världen med det knapplösa ligget och Marilyn French oförblommerat skrev i Kvinnorummet om just medelklassens kvinnoförtryck.

Jag kapitulerar till slut inför Jennifer Fox sätt att försynt men ändå hämningslöst exponera sig själv och sitt liv: affären med en gift man, relationen till en betydligt snällare kille hon kanske också är kär i, kompisarnas tragedier. En får en hjärntumör och räds ensamheten, en blir övergiven med två barn att försörja, en skaffar barn med sin kärlek och blir plötsligt så sårbar.

Det är lättare att tänka sig som astronaut än i ett traditionellt familjeliv med man och barn, konstaterar Jennifer Fox under en promenad med hunden. Rätt många håller nog med. Gärna femininitetens alla attribut och symboler. Gärna kärlek. Men underordning: näe, den får man tillräckligt av ändå.

I de kommande avsnitten intervjuar hon kvinnor i länder som Indien, Sydafrika och Kambodja. Trots de uppenbara skillnaderna är maktfrågan ändå central. En röd tråd förenar: relationspratet som ett sätt att formulera alternativ, när kvinnornas medborgarskap ska erövras – och erövras på nytt.

Anne Hedén
Filmkritiker och forskare
Skriv ett e-postbrev till kulturredaktionen