Produktiviteten rasar när avtalsrörelsen slutspurtar

Produktionen per arbetad timme rasar. Och röster höjs om att lönerna ökar för snabbt. Men raset är knappast bestående – om inte regeringen fördjupar sin strategi med fler lågproduktiva jobb.

De senaste åren har Sverige kunnat glädjas åt en mycket snabb ökning av produktiviteten. Per arbetstimme har varje anställd kunnat tillföra alltmer värde till de varor och tjänster som de producerar.

Men under det första halvåret i år har produktiviteten tappat fart och till och med hamnat på minus, enligt siffror från Statistiska centralbyrån.

Detta i ett läge när avtalsrörelsen håller på att avslutas. För lönerna är produktiviteten viktig eftersom en produktivitetsökning skapar löneutrymme. Varje vara blir billigare att producera om man med ny teknik, bättre arbetsorganisation eller bättre scheman kan tillverka fler varor per arbetad timme.

Olika tolkningsmodeller
Kakan som parterna förhandlar om blir alltså större. Den försämrade produktiviteten i år kan därför ställas mot de avtal som nu skrivs under för en stor del av arbetsmarkanden. En del uttolkare vill då dra slutsatsen att löneökningarna blivit för stora i förhållande till hur dåligt produktiviteten plötsligt utvecklas.

Men det är inte förvånande att produktiviteten har tagit ett skutt neråt just nu. Se på den hackiga grafen nedan. Den visar produktivitetsökningen under de senaste åren. Var raset i produktiviteten finns syns tydligt.

Produktiviteten är skillnaden mellan hur mycket värde som tillförs en vara (förädlingsvärde) och hur många timmar som arbetas. Antalet arbetade timmar har den senaste tiden ökat väldigt snabbt när arbetslösheten gått ned och sysselsättningen ökat. Men nu närmar vi oss en konjunkturtopp.

Färre sjuka
Om produktionen då växer aningen långsammare vid konjunkturens topp så tar det lite längre tid innan alla arbetade timmar kan utnyttjas till fullo. Det tar också tid för nyanställda att nå upp till samma produktion som de tidigare anställda. Sjukfrånvaron har också varit betydligt lägre än förutsett, vilket förstärkt obalansen mellan produktion och antalet anställda.

Vissa pekar också på att regeringen med sin jobbpolitik har underlättat för fler lågproduktiva jobb, som drar ned den genomsnittliga produktiviteten i hela ekonomin. Det kan till en del stämma, även om det är svårt att se några riktigt stora effekter. Om regeringen fortsätter med sin jobbpolitik, och gör det lättare att anställa arbetslösa till låga löner än att utbilda dem till mer kunskapsfyllda jobb, kan detta dock bli ett skäl till att produktiviteten tappar fart.

I det perspektivet är det alltså viktigare att diskutera hur politiken påverkar produktiviteten – än att genast tala om att löneuttagen är för höga när produktiviteten tillfälligt sjunker.