/media/lotidningen/media/images/nyhetsbilder/ht2007/konst_1_4407.jpg
/media/lotidningen/media/images/nyhetsbilder/ht2007/konst_2_4407.jpg
De två målningarna som nu plockas ner från väggarna i Folkets Hus i Stockholm. Foto: Scanpix.

KOMMENTAR. När styrelsen för Stockholms Folkets hus bestämmer sig för att hänga undan två av rörelsens viktigaste konstverk ser det ut som ett rationellt beslut. Men det handlar också om skam för det förflutna – samma skam som rev merparten av landets stadskärnor och ersatte dem med ombudsmannagråbruna betongklossar.

För det är ju nånting obscent med arbete och strejk (Amelin om 1909) och förtryck och uppror (X-ets apartheidprotest). Det stöter ögat. Det stör.

Under en lång period gjorde denna obscenitet arbetarrörelsen och den moderna konsten till bundsförvanter. En annan, skitigare och tarvligare verklighet låg till grund för förfiningen. Orättvisor och drifter. Kropp i stället för ande.

Nuförtiden heter idealet inte längre andlighet utan management – ett engelskt ord som betyder ”anpasslighet”. Och frågan är: ska arbetarrörelsen verkligen haka på?

Ett logiskt felslut
Vad är kvar av oss ifall vi ställer våra dyrbaraste grejer i skamvrån?

Meningslöst att hudflänga FH-styrelsen. Enligt uppgift har målningarna hängt i sex år bakom draperier, och ingen har velat ha dem framme.

Men det är ett logiskt felslut att ta bort dem.

Insikten att de har hamnat i skymundan borde i stället uppfordra till att återigen låta deras starka uttryckskraft träda i tjänst.

Det är ju nånting speciellt med  att vistas, att diskutera i samma rum som en Amelinmålning: Det blåser en vind från den, fortfarande. En vind av verklighet och vilja. Eller med hans egna ord från 1936:

”Bildkonsten måste bliva en de bredaste lagrens egendom, icke som nu och som det varit, förbehållen de besuttna klasserna. Bildkonsten måste beredas plats överallt, göras tillgänglig för människorna i arbete och vila, i fabriken, i skolan, på kontoret. På arbetsplatsen såväl som i hemmet. Förutsättningen härför är, att vi får den genomgripande förändring i vårt sätt att tänka och känna och leva, som man med viljans kraft uppnått i Sovjetunionen.”

Får inte skymma
Det där med Sovjetunionenhyllningar känns lite vämjeligt med facit i hand. Men det får inte skymma den utmaning som plötsligt erbjuds:

Utgå från målningarna och ordna offentliga seminarier i kongresshallen, så bra att de lever upp till vad som finns på väggarna!

Låt täckelset falla och återknyt till den historia om kamp om verkligheten som är vad som ger arbetarrörelsen dess identitet!

Först kanske en hearing på toppnivå om vad Vaxholmskonflikten står för. Nästa gång en diskussion om facket och rasismen med filosofen Achille Mbembe som huvudtalare. I senaste numret av veckotidningen Kulturen analyserar Mbembe Sydafrikas potential att trots alla svårigheter bygga en frihet ”som kommer att utgå från att helt enkelt vara människa”.

Alltsammans skulle vara upplagt på ett sätt som utgår från målningarna. Som gör deras onekliga obscenitet inte till en pinsamhet – utan till ett föredöme.

Läs också: artikeln "Arbetarmålningar göms undan", 30/10 2007