/media/lotidningen/media/images/nyhetsbilder/ht2007/smargasbord_4307.jpg

MEDIABORGARSKAP. I början av förra seklet är arbetarrörelsen inte bara ointresserad av nya medier som film och radio, man rent av ogillar dem. Texten, det tryckta ordet, är det enda som betyder något.

I introduktionen till antologin Medier & Politik – Arbetarrörelsens mediestrategier under 1900 skriver Mats Jönsson och Pelle Snickars att det vid denna tid finns ”djupt präglade kulturella föreställningar kring textens höghet och bildens låghet”.

Men det svänger. I radion startar ABF cirkelverksamhet och 1928 gör valfilmen entré, något som blir en socialdemokratisk paradgren. Mellan 1928 och 1962 görs 22 valfilmer, några av dem finns med bland de sju timmar film som åtföljer boken, och på 40-talet kommer arbetarrörelsens stora filmoffensiv.

Eget bolag och studio
Först skaffar man egen distributionskanal, med starten av Sveriges Folkbiografer. Därefter ger man sig in på den kommersiella filmmarknaden på riktigt, med eget produktionsbolag och egen studio.

Entré televisionen, som inte bara tar över tittarna från filmen, utan också ”vad gäller samhällelig dignitet, politisk potential och potentiell farlighet”. Att politiker plötsligt befinner sig i människors vardagsrum gör tv-mediet ännu mer omdiskuterat, och mest omdebatterad av alla är Olof Palme.

Orädd inför kamerorna gör han tv till en naturlig plattform. Kritiken är stark. Så där brukade man inte göra. Det är svårt att inte se en del paralleller till reaktionerna på Carl Bildts bloggande tidigare i år. Båda tog för sig inom nya media, kritiserades för att bryta mot oskrivna regler och fick sina motiv ifrågasatta. Vilket leder mig över till bokens sista kapitel.

Med referenser till det senaste valet, och till ”bloggdebatterna”, skildrar Lars Ilshammar vår digitala samtid och ”politikens multimedialisering”. Han gör det lika kluvet som debatten han beskriver, å ena sidan fascinerad av möjligheterna, å andra sidan varnande för överdrifter.

I egna händer
Själv känner jag tvärtom att nätet inte överdrivits nog. Där tidningarna, filmen, radion och tv:n varit talarstolar är nätet ett köksbord. Här kan publiken inte bara tala tillbaka, den kan också föra samtalet vidare på alla ledder. Därtill har den också allt mer av produktionsmedlen i sina egna händer.

Här hade jag tänkt avsluta artikeln med en kritik mot socialdemokraterna för att man inte ännu tagit ett större kliv in i denna nya värld. Man har visserligen varit tidigt ute med egen kanal på YouTube, jobbar aktivt med bloggare och har nyligen flyttat in hos Facebook.
 
Men ta de pågående rådslagen, där synpunkter och idéer nu strömmar in från hela landet. Från Ystad till Haparanda flyger förslagen osynliga till Stockholm, där de landar, öppnas och studeras.

Säkerligen sammanställs de, och visas med tiden, men tänk vad det skulle kunna betyda för debatten om strömmarna var synliga, om varje förslag gick att läsa, kommentera, länka till och bygga vidare på, samtidigt som det skrevs. Men jag ringde runt lite inom partiet, förstod att man jobbar åt det här hållet, men främst, att man hoppas bli omsprungen av de egna medlemmarna (som man blev av Helena Markstedts wikisida inför kongressen, eller Marta Axners bloggrådslag om skolan).

Varför vänta?
Och det är ju sant. Med verktygen i våra egna händer, och insikten om att underifrån är starkare än uppifrån, och att många är fler än få, varför vänta på instruktioner?

I Ilshammars kapitel finns det ett riktigt bra stycke. Det lyder:

”Det politiska landskapet har blivit mera oförutsägbart och föränderligt tack vare, eller på grund av, digitalisering och multimedialisering. Kanske är detta den nya medieteknikens långsiktiga bidrag till politikens, och därmed till demokratins, förnyelse.”

Antologi: Medier & Politik – Arbetarrörelsens mediestrategier under 1900-talet
Redaktörer: Mats Jönsson och Pelle Snickars
Förlag: Statens Ljud- och Bildarkiv

Sven Cahling
Skriv ett e-postbrev till kulturredaktionen