BLIXTKLART. Per Sundgren ger en överskådlig, lättläst och stundtals roande redogörelse för arbetarrörelsens kulturpolitiska strävanden – från August Palm till Tage Erlander.

Hans tes är att någon arbetarkultur aldrig funnits. I stället menar Sundgren att den övergripande strävan för både kommunister och socialdemokrater har varit att göra ”finkulturen” åtkomlig för de breda folklagren. Genom studiecirklar, bibliotek folkhögskolor och statlig kulturpolitik skulle folket nå den andliga växt som gjorde dem redo att ta politisk makt.

Övertagandet av den borgerliga kulturen skedde relativt oreflekterat. Omedvetet styrt av en ideologi bestående av lika delar idealism, evolutionism och liberalism. Alltså i stort sett samma syn som deras  olitiska motståndare inom borgerligheten hade.

Opponenterna var ingen enhetlig grupp. På 1880-talet ifrågasatte August Palm knäfallet inför finkulturen. Under början av 1900-talet försökte Johan Saxon, i tidningen Såningsmannen, utveckla grunderna för en agrarsocialistisk kultursyn. Och kommunisterna har under olika perioder stött arbetet för en självständig arbetarkultur.

Men inga av dessa vann något egentligt gehör. I backspegeln ser vi hur både bildningshumanister och deras folkliga opponenter lidit nederlag.

Per Sundgrens bok har stort värde just för att den ställer vår egen tid i blixtbelysning.  Där bland sidorna ruvar frågorna om innehållet i vår egen kultur. Vem ställer alls frågan om vi är värda mer än det mediebrus som dagligen strömmar genom våra medvetanden?

Avhandlingens namn: Kulturen och arbetarrörelsen
Författare: Per Sundgren
Förlag: Carlssons

Niklas Nåsander
Skriv ett e-postbrev till kulturredaktionen