SISTA ORDET. På knappt sex månder har Göran Persson författat sina minnen. Det är något av en prestation, för boken Min väg, mina val (Bonniers) är långtifrån ett hafsverk utan redovisar trovärdigt hur det unga kommunalrådet från Katrineholm når rikets högsta politiska ämbete utan att egentligen vilja det, om man får tro honom själv.

Den som i boken letar efter elaka personomdömen eller politiska avslöjanden letar förgäves. Persson vill distansera sig från det ofördelaktiga intryck hans frispråkighet i Erik Fichtelius TV-intervjuer gav honom.

Även när det gäller den egna personen är Persson återhållsam. Undantaget är den kortfattade skildringen av barndomen. Berättelsen om uppväxten i Vingåker är charmfullt okonstlad och skriven med äkta värme.

Någon modern politiker eller socialdemokratisk förnyare har Persson aldrig varit eller strävat efter att bli; därtill är han alltför fast förankrad i femtiotalets idévärld och de makalösa framgångar som den tidens arbetarrörelse uppnådde.

Det har varit på gott och ont. När Ingvar Carlsson utsåg Göran Persson till finansminister visste han vad han gjorde. När den borgerliga regeringen störtat landet i fördärvet, behövdes en myndig rikshushållare som var mer pragmatiker än ideologisk nytänkare.

Den uppgiften klarade Persson av med bravur. Han behövde inte försvara tidigare misstag eller gamla utfästelser när han tog itu med att sanera statsfinanserna. Han var rätt man att städa upp efter Feldt och Wibble. Han genomförde uppdraget med större skicklighet än någon kunde ana.

Landets ekonomi inte märkvärdigare än den egna hushållsekonomin
Självförtroendet var det inget fel på. På ett ställe i boken skriver Persson att svårigheten med ekonomisk politik inte är att veta vad som ska göras utan att faktiskt genomföra det man bestämt sig för. Han tillägger att skötseln av landets ekonomi inte skiljer sig nämnvärt från skötseln av den egna hushållsekonomin.

Ett märkvärdigt antiintellektuellt uttalande av en företrädare för en rörelse som frambringat betydande ekonomiska tänkare som Ernst Wigforss, Gösta Rehn och Rudolf Meidner, vilka alla för sin gärning kunde ha haft mottot ”inget är så praktiskt som en god teori”.

Persson avverkar i rask takt alla större händelser under sina tio år som statsminister. Som en repetitionskurs i nutida politisk historia är hans bok klart läsvärd.

När Persson själv betygsätter sina statsministerår lyfter han fram visionen om det gröna folkhemmet, satsningarna på utbildningsväsendet, värnandet av en rättvis fördelning och hans insatser för att öppna EU för nya medlemmar. Lite skrytsamt blir det, men självuppskattningen är inte obefogad. Perssons insatser på dessa områden kommer att ge bestående resultat.

Euroskeptikern som gjorde en helomvändning
Mer problematiskt är hans förhållande till EU och EMU. Beslutet att utlysa en folkomröstning om valutaunionen framstår som ett obegripligt misstag. Han hade själv sagt sig vara en euroskeptiker och lyckades aldrig motivera sin helomvändning inför väljarna.

Det lyckas han inte heller med i boken. Istället fortsätter han att gnälla på Leif Pagrotsky som i folkomröstningen bara företrädde den uppfattning som Göran Persson själv tidigare försvarat.

Det är den mycket handlingskraftiges förbannelse. När han själv blivit omvänd, tycker han att alla andra ska skåda ljuset. En poäng med folkomröstningar är att de är ett effektivt korrektiv mot politiker som tror sig ha tänkt färdigt åt alla andra.