Eva-Britt Svensson har rätt i att deltagandet på den inre marknaden har inneburit förändringar för den svenska arbetsmarknadspolitiken. Den inre marknaden innebär att varor, tjänster, kapital och arbetskraft fritt får röra sig på denna stora marknad. För att detta inte ska leda till att löntagare, konsumenter med flera i de olika medlemsländerna spelas ut mot varandra måste den inre marknaden kompletteras med ett regelverk som garanterar arbetstagarna goda villkor och konsumenterna starka rättigheter.

Ibland uppstår konflikter mellan huruvida inre marknadens villkor ska gälla eller om andra direktiv ska ha företräde. Så är fallet i Vaxholmsfallet. Det lettiska företaget Laval hävdar med stöd av Svenskt Näringsliv, att reglerna för fri rörlighet på den inre marknaden ska vara överordnade andra regelverk. Byggnads hävdar med stöd av den förra och nuvarande regeringen, att det är de svenska reglerna gällande kollektivavtal och stridsåtgärder som ska gälla. Direktivet om utstationering av arbetskraft stöder en sådan tolkning. Generaladvokaten har i sitt förhandsbesked i de mest väsentliga delarna stött Byggnads linje. Svenska kollektivavtal och regler för stridsåtgärder ska gälla. Förhoppningsvis kommer domstolen att gå på samma linje.

Otillfredsställande när tvister ska avgöras i domstol
Visst är det otillfredsställande när tvister uppstår och frågor måste avgöras i domstolar. Jag tycker att arbetsdomstolen i detta fall kunde ha tagit ett beslut utan att först rådfråga EG-domstolen. Vi politiker kan genom att skapa tydliga lagar och regler minska utrymmet för EG-domstolen. Det finns nu en möjlighet att en gång för alla göra klart, att det är nationella lagar och nationell praxis som ska gälla rörande kollektivavtal och rätten att vidta stridsåtgärder. Men då måste vi säga ja till förslaget om ett nytt fördrag och göra stadgan för medborgerliga rättigheter rättsligt bindande. Detta säger emellertid Eva-Britt Svensson och hennes parti nej till. I praktisk handlig vill hon behålla nuvarande ordning.

Eva-Britt Svensson kritiserar socialdemokraterna och facket. Det finns anledning att granska vad vänsterpartiets olika ställningstaganden skulle leda till. Vänsterpartiet vill att Sverige ska lämna EU men liksom Norge ha ett EES-avtal, för att vi ska kunna delta på den inre marknaden. Det skulle innebära att Sverige utan inflytande fick acceptera beslut rörande den inre marknaden till exempel direktiv liknande tjänstedirektivet. Vänsterpartiet sa nej till Amsterdamfördraget. Detta fördrag innebar att det infördes ett socialt kapitel i fördraget som bland annat handlar om EU:s befogenheter för att stärka löntagarnas rättigheter.

Vänsterpartiet sa nej till tjänstedirektivet
Vänsterpartiet sa också nej till tjänstedirektivet såsom det utarbetades av Europaparlamentet. Beslutet innebär att kommissionens förslag ändrades i grunden. Frågor rörande arbetsmarknaden och de offentliga tjänsterna lämnades utanför direktivet. Och nu säger alltså vänsterpartiet nej till att nationella lagar och praxis ska gälla för kollektivavtal och rätten till att vidta stridsåtgärder. Vänsterpartiets agerande i frågor som rör arbetstagarnas rättigheter applåderas inte av facket och av den europeiska vänstern utan snarare av organisationer som Svenskt Näringsliv.

Vi svenska socialdemokrater har i vårt arbete i Europaparlamentet framför allt valt att prioritera miljöfrågorna, arbetsmarknadspolitiken och jämställdhetsfrågorna. Det svenska vänsterpartiet har prioriterat bort arbetsmarknadsfrågorna. Man står i Europaparlamentet helt offside i de diskussioner som pågår om arbetsrätt, flexicurity, kampen för att bekämpa fattigdom och utanförskap med mera. Med tanke på vänsterpartiets brist på agerande i Europaparlamentet i arbetsmarknadsfrågorna kan jag tycka att Eva-Britt Svensson borde vara något försiktig i sin kritik av facket och oss socialdemokrater och i stället kritiskt granska sitt eget partis politik.

Jan Andersson
Socialdemokrat och ordförande i Europaparlamentets sysselsättningsutskott
Skriv till debattredaktören

Läs Eva-Britt Svenssons inlägg