Martin Lindblom: Finansplanen avslöjar att regeringen räknar med att utanförskapet består

Hur många gånger har vi inte det senaste året fått höra att regeringen anser att dess viktigaste uppgift är att bryta utanförskapet. Men vilka ska räknas som utanför och hur många är de?

På denna centrala punkt kan regeringen inte ge annat än svävande besked. Inför utarbetandet av årets höstbudget fick ett antal kanslihustjänstemän i uppdrag att ta fram en definition på utanförskapetet – och än viktigare att ange ett antal indikatorer med vilka man kan mäta förändringar i utanförskapet.

Arbetsgruppen misslyckades med sitt uppdrag. De villrådiga tjänstemännen fann att begreppet som det användes av regeringen var näst intill meningslöst och att varje försök att precisera det på ett pinsamt sätt skulle avslöja att regeringen pratade i nattmössan.

Begreppets oklarhet har inte hindrat och kommer förmodligen inte att hindra borgerliga opinionsbildare från att hävda att utanförskapet omfattar 1,5 miljoner vuxna i arbetsför ålder.

Studerande och hemmafruar lever i utanförskap
Det låter oroväckande och avsikten är förstås att ge en bild av ett land med stora problem. Men vad man bör komma ihåg är att för komma fram till en så hög andel utanförstående måste alla i vuxen ålder som inte arbetar räknas in i utanförskapet. Det betyder att som utanförstående räknas även studerande, hemmafruar och långvarigt sjuka. Det kan man förstås göra, men är det särskilt rimligt?

Det är dock värt att notera att utanförskapet även enligt denna definition är betydligt lägre i Sverige än i de flesta andra EU-länder. Av diagrammet ovan framgår att ”utanförskapet” mätt på detta sätt är lägst i Danmark, Holland och Sverige. Sverige utmärker sig dessutom fördelaktigt genom att en avsevärt högre andel i åldern 55–64 år har arbete än övriga länder.

Detta är inte sagt för att förringa problemen med vår höga arbetslöshet och en oroande hög andel yngre förtidspensionärer. Men jämförelsen ger perspektiv på vår debatt. Det är i Sverige fler som arbetar och färre som lever på bidrag än i de flesta jämförbara länder. Om vi ytterligare ska förbättra vårt läge krävs stora och målmedvetna insatser.

Regeringen räknar med öppen arbetslöshet på sex procent
Det är därför med förvåning man tar del av regeringens finansplan i höstens budget. I denna räknar regeringen med att den öppna arbetslösheten fram till år 2010 ska stabilisera sig kring sex procent.

Tydligare kunde det inte ha sagts. Regeringen anser sig ha gjort vad den kan göra för att minska utanförskapet. Det är den oundvikliga slutsatsen av att regeringen säger sig vara nöjd med att hålla kvar arbetslöshet och sysselsättning på nuvarande nivå.

Regeringen avslöjar därmed med överraskande uppriktighet att den inte tror ett smack på att gjorda och planerade besparingar i a-kassa och sjukförsäkring har någon betydelse för att minska utanförskapet. Talet om utanförskap var ett propagandatrick. Det var en förevändning för att klämma åt sjuka och arbetslösa för att få pengar över till sänkta inkomstskatter.

Mot denna bakgrund är det inte överraskande att kanslihusets tjänstemän misslyckades med uppgiften att ta fram indikatorer med vilka man kan mäta förändringar i utanförskapet. Uppgiften är ju intellektuellt omöjlig när regeringen i sitt viktigaste måldokument räknar med en fortsatt hög arbetslöshet om sex procent.

Regeringen måste sätta upp konkreta mål
Om uttrycket utanförskap ska bli annat än en mystifikation måste regeringen sätta upp konkreta mål för hur de som har svårast att få jobb ska kunna ta sig in på arbetsmarknaden.

Vilka utsikter finns för fler långtidsarbetslösa att få jobb? Hur ska de ofrivilligt deltidsarbetande kunna få heltidsjobb? Vilka möjligheter finns att minska säsongsarbetslösheten? Hur ska vi minska antalet tillfälliga anställningar? Hur underlätta arbetshandikappades och långtidssjukrivnas inträde i arbetslivet?

Något svar på dessa frågor har inte regeringen. I finansplanen antas att dessa gruppers ”utanförskap” ska bestå. Men deras levnadsvillkor ska försämras till den grad att de hotas av social misär och oåterkallelig utslagning från arbetsmarknaden.