SISTA ORDET. För två veckor sedan publicerade EU:s ministerråd på sin hemsida vad som kallas ”utkast till ändringsfördrag”, av reklammakarna omdöpt till det ”reformfördrag” som ska ersätta den EU-konstitution som väljarna i Frankrike och Holland tidigare förkastat i folkomröstningar.

Torsdag–fredag denna vecka träffades regeringscheferna i EU på ett toppmöte i Lissabon för att ge klartecken åt det i största hemlighet utarbetade ”ändringsfördraget”. Tanken är att sedan regeringscheferna gett sin välsignelse ska de nationella parlamenten anta det nya fördraget utan störande folkomröstningar.

Fredrik Reinfeldt som chefar för den svenska delegationen kommer inte ha några invändningar. Det har inte Sverige haft under den tid som gått sedan den tyske förbundskanslern Angela Merkel bestämde sig för att ge den förkastade EU-konstitutionen en makeover.

Avsikten är att förhindra upplysning och debatt
Den som tycker att tidsplanen är kuppartad har rätt. På så kort tid som två veckor finns inga möjligheter för nationella parlament, massmedier och en intresserad allmänhet att sätta sig in vad som står i ändringsfördraget. Avsikten är ju att förhindra upplysning och kvalificerad diskussion.

Inte ens om mer tid stått till buds hade det varit lätt att tränga in i det flera hundra sidor långa dokumentet. Huvudtexten är om möjligt än mer snårig än den förkastade konstitutionen. Obegripligheten ökar genom ett otal korsreferenser till tidigare fördrag, rättsakter och underprotokoll. Till och med experter på EU-rätt erkänner att de inte kan hänga med i svängarna. När den italienske exstatsminstern Giuliano Amato kallar resultatet för medvetet oläsligt är det inga överord.

Trots alla oklarheter är syftet med ändringsfördraget ändå uppenbart. Allt fler frågor ska föras upp på den överstatliga nivån och EU-rättens företräde framför nationell rätt ska befästas. Detta leder oundvikligen till minskad makt för de nationella parlamenten och ökad makt för politiskt oansvariga EU-jurister och EU-experter. Någon gräns för hur mycket makt som kan vandra över till unionsorganen finns i princip inte.

Varför ska besluten flyttas från Sverige till EU?
Samtidigt som Fredrik Reinfeldt låter gruppfotografera sig i Lissabon tillsammans med övriga regeringschefer behandlas i olika EU-organ följande frågor av svenskt intresse.

• Nya regler för mammografiutrustning som kan innebära att den typ av lågstrålande apparatur som svenska läkare förordar inte ska vara nödvändiga att använda.

• Direktiv om att lönesubventioner till arbetshandikappade inte får uppgå till mer än 60 procent.

• Förbud mot en låg momssats på ljudböcker.

• Prövning av det svenska presstödets förenlighet med EU-rätten.

• Prövning av Apoteksbolagets tillåtlighet.

• Anslutning till internationella frihandelsavtal som öppnar för alkohol- och tobaksreklam.

• Fråga om kommunerna missgynnar privatvärdar genom att driva bostadsföretag utan vinstsyfte.

Listan kan göras längre. Besluten kan gå Sveriges väg eller oss emot. Men grundfrågan kvarstår. Varför ska dessa frågor alls falla inom överstatens kompetens?

Vår EU-minister Cecilia Malmstöm vill att EU-flaggan ska hängas upp i riksdagens plenisal. Hon förväntar sig förmodligen att ledamöterna ska bocka och niga varje gång de passerar flaggan.