Jag och några jobbarkompisar skruvar bort rör under verket. Mitt hår är svart, mina smalben är fulla av emulsion, som är en blandning av olja och vatten. När vi är klara beordrar mina jobbarkompisar mig att duscha och byta om.
En mekaniker som åker förbi i bilen stirrar på mig, där jag går med en diskmedelsflaska i näven. Det är det enda sättet att få bort skiten ur skallen.
Det är något alldeles särskilt med att jobba på en industri. Alla går på golvet och håller ihop på ett annat sätt än på andra jobb. Det finns få som försöker hävda sig och tro att han eller hon är bättre än någon annan. De som är yngre lär av de äldre. Och ingen svansar för chefen.
Stämningen är ofta rå och skämtsam, och det spelar ingen roll om man är fruntimmer eller karl för alla beter sig likadant. Naturligtvis finns det också de som inte kommer överens, men det finns ingen underliggande konkurrens som på många andra arbetsplatser.
Kvalificerat skitsnack
Kvinnor och män behandlar varandra på lika villkor, och därför blir jag måttligt irriterad på alla journalister och politiker som jiddrar om att det är ”en manlig och sexistisk jargong” på industrierna. Det är kvalificerat skitsnack. Manlig jargong? 1960? Ja. 2007? Nej. För här pratar fruntimmer och karlar likadant, och skämtar om sex lika mycket. Den som säger något annat har förmodligen aldrig satt sin fot på en industri.
På en industri gnälls det inte som på andra arbetsplatser, människor är inte rädda för att ta i, och folk får säga att vindruvor är en kärringfrukt utan att det hoppar fram någon jämställdhetskämpe som babblar om att det är fel att uttrycka sig så. För i vår värld betyder det att det är mest kvinnor som käkar vindruvor och inget annat. Inte att det är fjollligt, inte att det är nedvärderande. Det är helt enkelt jämställt.
Många trivs med jobbet
Det sägs ibland att industriarbetare är inskränkta och att vi är där för att vi inte gillar något annat. Det är inte sant. Många trivs med sitt jobb, och i det här samhället är det en styrka att vara nöjd med sitt arbete och sin fritid. Jag jobbade på Outokumpu Stainless i Avesta sommaren 2001 och 2002, därefter har jag gjort en hel del annat. Men något fick mig att längta tillbaka till industrin, till maskinerna som väsnades och till att jobba skift. Därför vikarierade jag i somras på SSAB Tunnplåt i Borlänge, och är nu anställd via Manpower för att jobba på SSAB.
Som sagt: industrin är inte som många andra arbetsplatser. Här trivs jag väldigt bra. Med skit i håret, på benen och under naglarna.
Sofie Wiklund
Ledarskribent på Dalademokraten och industriarbetare
Skriv ett e-postbrev till redaktionen
