Boken som inte är en bok

Hannes Dükler eget krypin på Facebook.

Historieskrivningen om internetflugor som engagerar många lyder: blogger (2005), YouTube (2006), Facebook (2007). Till skillnad från konkurrenten Myspace som just lanserats i Sverige, lyckas Facebook attrahera även människor över 30. Fler och fler lägger ut sina profiler för att hålla kontakt med vänner och skicka dem foton och meddelanden eller virtuella tårtor, solsystem och presenter.

Fler och fler talar om att det inte går att sluta facebooka när man väl börjat. Facebook involverar både arbete och fritid och har lagt sig precis på gränsen däremellan. I Australien menar forskare att företag förlorat fyra miljarder dollar per år på personalens Facebook-beroende. I Sverige skriver näringslivssidorna hur man tjänar pengar på att lägga upp sig.

Men Facebook hotar inte bara arbetet och tillväxten, utan sätter också i gungning en så självklar social bastion som vänskapsrelationen. Både DN och SvD har citerat amerikanska rapporter som konstaterar att Facebook inte ger dig fler vänner, utan bara listar dina bekantskaper: ”De flesta har fortfarande bara fem nära vänner.” Lars Berge skrev i Svenska Dagbladet att dina vänner på Facebook inte är dina riktiga vänner.

Det här är en tanke som jag tror slagit de flesta användare, ändå känner sig många manade att påpeka det. Hannes Dükler kom i Nöjesguiden med samma invändning: han hade en vän på Facebook som han inte ens träffat i verkligheten, vilket skulle tydas som ett tecken på sajtens misslyckande.

Vänner värda att försvara
I botten av resonemangen ligger ett antagande om att vi alla vet vad riktig vänskap är och att det finns ett gemensamt kontrakt för vilka som är ens vänner i verkligheten. Ett kontrakt som måste försvaras.

Det tredje som Facebook hotar är sociala hierarkier. När Carl Bildt skriver ”fel” i sin profil och får det påpekat så alla kan se av dottern Gunnel – ”Är du medveten om att du angett att du är intresserad av män?” – bidrar det till en sorts detronisering av makthavaren som flera ledarsidor ondgjort sig över.

Expressen kallar det ”pajaskonster”. Risken är att förtroendet för utrikespolitiken undermineras. Utrikespolitiker sitter inte och ugglar vid datorer som vanliga människor, de skriver självklart inte fel samtidigt som det är lika självklart att de inte är intresserade av folk av samma kön.

När är gränsen passerad?
Vad händer om distingerade utrikesministrar börjar lägga upp bilder på sina barn eller skriver att de is ute med hunden eller is förkyld?

Det sista stora argumentet mot Facebook är att det snart är över. De första som flyr är 80-talisterna, eftersom deras föräldrar har börjat komma in. Så enkelt är det att sköta.

Och det är säkert sant att nätverket är borta om tre månader, men det är ju också det som är det roliga. Facebook visar att nya, effektiva rum och nätverk är möjliga. Frågan är som vanligt vad man ska göra där.

Läs också: Du som är medlem i Facebook kan bli en av våra vänner genom att söka upp gruppen LO-Tidningen KULTUR där

Karolina Ramqvist
Skriv ett e-postbrev till kulturredaktionen