KRÖNIKA. Löfbergs Lila har gått från tönt till top of the heap.

Det finns en inte alls gammal Lars Tunbjörkbild som föreställer Loket Olsson bredvid en pappskylt föreställande Loket Olsson, i naturlig storlek, framför en Löfbergs Lila lastbil.

Numera gör de det godaste rättvisekaffet. Och huvudstans mest finsmakande espressobar serverar Löfbergs Lilas handplockade bönor från området Sidamo i Etiopien. Man kan köpa med sig  hem och får då en liten broschyr med anekdoter och lovord till den etiopiska kaffetraditionen.

Det som skiljer är förstås priset. En kopp dubbel espresso av den fina sorten kostar ungefär lika mycket som ett halvt kilo kaffepulver av den tarvliga sorten (åtminstone vid flerpack extrapris). Och bönorna har det dubbla kilopriset minst.

Det är för jävligt. En dagsranson allra minst för en svältande familj i nåt av Etiopiens grannländer. Och hur mycket får väl kaffeplockarna betalt där i Sidamo, även om det är Fair Trade?

Min rikedom består dels i att jag har tämligen gott om pengar. Men framför allt i att jag förmår göra den här prioriteringen och unna mig små mängder av extremt god kvalité istället för tvärtom.

Det här etiopiska kaffet är nämligen nånting helt specielltt, särskilt när det bryggs under tillräckligt högt tryck i en avancerad och välskött maskin.

Crema, det skum av smakämnen som lägger sig ovanpå kaffeytan, bär med sig som en fjärran doft av blommande citronträd och vissa morgnar kan jag höra en get som bräker svagt.

Detta i motsats till den vanliga redaktionella garvsyran som man blir sjuk av (även om kaffet blivit enormt mycket bättre i journalistbranschen under de senaste åren).

Inte för att bräcka nån annan, bara för min egen skull.

Kvalité.

Revansch.

John Swedenmark
Skriv ett e-postbrev till kulturredaktören