Järnverk utan gull
FILMPREMIÄR. Det är bara att konstatera: utan vapendragaren och manusförfattaren Peter Birros machosentimentalitet blir Agneta Fagerström-Olssons berättelser mer spännande och drastiska, och liksom dialogiska.
Men vart har norrlänningarna tagit vägen i hennes nya film Järnets änglar? Den utspelar sig mitt i det svenska sorg- brännvins- och countrybältet och handlar om tre tjejkompisar som jobbar på järnverket i Luleå. Men nästan alla pratar någon form av mellansvensk dialekt, i linje, kan man tillägga med den svenska filmtraditionens generella dödsförakt inför geografins mysterier. Däremot är det befriande att se fruntimmer som är osams utan att gulla till det.
Jobbet kräver en viss likformighet. De tre kompisarna har tillsammans skapat ett andrum i form av ett eget band men de sliter också på varandra. Kajsa Ernst är underbarast som frånskild och bitter och aggressiv, en tant som bubblar och pyser lika mycket som hela järnverket. Här för Fagerström-Olsson verkligen en avspänd konversation med den kvinnliga publikens alla våndor och längtor.
Desto mindre snacksalig är hon om till exempel facket. Menar Fagerström-Olsson att Sverige är såhär uppdelat, att damerna håller på med relationerna och herrarna med politiken? På den punkten hade jag gärna sett mer av flödande samtalskonst, kring flyktdrömmar och maktfrågor.
