Historien och det privata

Marguerite Duras

DURASHÖST. I år är det tio år sedan den franska författaren gick bort. Hon är väl värd ett jubileum.

Här firas hon bland annat med flera nyutgivningar, och Judiska teatern sätter upp hennes relativt okända roman Abahn, Sabana, David, som i Pia Forsgrens scenbearbetning fått namnet ”Hundarna i Prag”.

Duras skrivande, liksom hennes arbete med teater och film, är nära förbundet med hennes eget liv, men det blir sällan bara självbiografiskt.

Hennes skildringar av minnena från det Franska Indokina, där hon föddes 1914, är präglade av kolonialismen, av klass- och rasmotsättningarna, av frågan om den andre.

De bildar en fond mot vilken Duras utforskar andra av 1900-talets traumatiska skeenden, på sitt eget vis, där det mest intima alltid visar sig vara förbundet med det politiska.

Duras flyttade till Frankrike på 30-talet och hon gick under andra världskriget med i motståndsrörelsen. Mot slutet av kriget, ungefär samtidigt som hon fick sin första roman utgiven, anslöt hon sig till det franska kommunistpartiet.

Hon uteslöts ur partiet fem år senare för att hon inte följt partiets politiska linje. Man kan också säga att hon kritiserade dess stalinisering. Men framför allt tror jag att det berodde på att hennes skrivande var oförenligt med varje ideologisk, dogmatisk hållning.

I Älskaren, som också blev hennes stora publika framgång, jämför Duras kollaboratören med sitt eget kommunistiska engagemang:

”Det är samma sak, samma medlidande, samma rop på hjälp, samma svaghet i omdömet, låt oss säga samma vidskepelse, som består i att tro på en politisk lösning av det personliga problemet.”

Detta hindrar inte att Duras gör just det ”personliga problemet” politiskt, men hon gör det bortom partipolitiken, de politiska maktspelen, genom ett kompromisslöst skrivande.

Att tala om det som tystnat
När Duras talar om sitt skrivande framhåller hon lyssnandet framför tänkandet, rösten framför betydelsen. Duras säregna prosa har en poetisk rytm, vilket kan förklara varför vissa uppfattar henne som ogrammatisk, kanske en värre synd i franskan än i svenskan.

Orden är nakna hos Duras. De låter höra något annat, en röst, som får syntaxen och logiken att vrida sig ur konventionens regelverk. Det är en väg för att tala om det som tystnat i livet. Och det har politisk betydelse – det sätter likgiltighetens dödvatten i rörelse.

Det som griper tag när man läser Duras är inte bara det traumatiska utan även det mest vardagliga. Hennes skildringar av det icke-liv som det flesta av oss för det mesta lever, därför att det som gör livet levande samtidigt är det som gör livet svårt.

Skrivandet blir ett motgift mot politikens misslyckanden lika mycket som ett sätt att skriva sig genom en egen smärta, som ofta kretsar kring barndomen och en mor vars kärlek frös inne på grund av en krass kolonial verklighet, där ständigt behov av pengar kom att överskugga allt annat. Det är starkt skildrat i den tidiga romanen En fördämning mot Stilla havet.

Barndomen ”är det rum vid vars tröskel tystnaden börjar”, skriver Duras i Älskaren, och hon fortsätter:

”Jag har aldrig skrivit, när jag trott mig skriva, aldrig älskat, när jag trott mig älska, jag har aldrig gjort annat än att vänta framför den stängda dörren.”

Passion och politik
Men Duras texter ger alltså inte bara uttryck åt denna melankoliska väntan. Hon gör egentligen inget annat än skriver – mot dess tystnad – om kärlekens och politikens betydelse i livet. Om njutningen som inte kan skiljas från smärtan.

Man kan också säga att Duras i sina verk dubbelexponerar passionen och det politiska – Hiroshima min älskade är den film som kanske tydligast visar på detta smått blasfemiska grepp.

På samma vis verkar den judiska frågan, erfarenheterna från förintelsen, som ett hål i männen och kvinnornas passioner i romanen Förgöra säger hon.

Erfarenheter som hon också direkt skrivit om i Smärtan, där hon i dagboksform skriver om sin make Robert Antelmes återvändande från koncentrationslägret Dachau, och första tid som ”överlevande”. Förintelsens fasor och vardagens liv möts här.

I sina böcker och filmer visar Duras att samhället och historien är intimt förknippade med det privata livets sfär. Hon gör det privata – kärleken lika mycket som skrivandet själv – till det område där en radikal ståndpunkt kan formuleras mot den offentliga maktens kompromisser och sociala nederlag.

Läs också: artikeln "Duras firas hela hösten", 11/10 2007

Carin Franzén
Skriv ett e-postbrev till kulturredaktören